Han kallade sig Thomas Aquinus.
Vid korrekt tidpunkt befann han sig i mitt rustika lantkök. Trots sin oroväckande punktlighet var han icke välkommen.
Ett samarbete med en man ovetande om sitt eget ovetande?
Jag tog det omedelbart som en duell, mina jaguarliknande varningssinnen gick på högvarv och en kyla spred sig runt serveringsbordet.
Ett ord från Thomas i det här läget och hans dödsdom skulle vara signerad och klar.
Köttkorv av stycket Montbéliard, en av mig instucken hyllning med anledning av Nicolas Tourniers 416-årsdag.
Små snitt i 32 graders lutning levererar perfekta stycken.
Detta lades omedelbart att vila i en fuktig bädd av olja, soja, kanel, ingefära, rosmarin, och en känsla av arrowrot.
"Men gurkmejan då?"
Så var det över.
Den sista gnuttan hostilitet mot Thomas byttes mot ren avsky.
Gurkmeja? Kryddornas beige? Att han förolämpade mig det kunde jag ta, livet har vant mig vid sådant. Att han hade
mage att förolämpa min elegenta cuisine, det var droppen.
För att kyla av mitt temperament satte jag igång med potatisen.
Två stadiga skålpund mandelpotatis nyss frigjorda ur myllan.
En jordig ton andades från rotfrukterna och den rökigt nötaktiga tonen förblindade mitt raseri för ett ögonblick.
Efter en noggrann borstning fann sig mina potatisar masserade i buffalo-mjölk, smör, muskot, salt, rödpeppar och pepparrot. Utan att skynda bevittnade jag hur mina händer arbetade i ytterlig symbios. Bra med revolvern har jag alltid varit men det här var annorlunda. En precision överstigande även den mest beryktade duellant var utav absolut nödvändighet.
Du kallar det mat, jag har ett annat ord.
Vilket?
Nyfikenhet stillas ej utav nosighet.
"Men ska du inte använda Bintje-potatis, som med sin naturliga mjölighet passar bättre än den oomtvistat fasta karaktären hos en mandelpotatis?"
"Kanske" mumlade jag.
"Kanske passar även den fasta karaktären hos mitt Winchestergevär dig bättre än den mjöliga gästfrihet jag bjuder på?"
Det fick vara nog nu, det var dags att ställa honom mot väggen.
Blottad för det han verkligen var såg han nervös ut.
Hans vilsna blick verkade söka en fast punkt i rummet, långt från min penetrerande blick. Som en skorpion sträckte han fram svansen för ett kort hugg för att snabbt dra sig tillbaka.
Han verkade dock sakna skorpionens pansar för han såg mer och mer obekväm ut, som en man med för små skor.
Munnen förblev stängd och jag kunde fortsätta.
En bra sås är som ett bra vapen. Du kan helt enkelt inte leva utan.
Genast krossades tomaterna och silades vant.
Basingredienserna salt, ättika och socker hade blandats i utan att mitt medvetande märkte av det, det var så självklart.
En närmare titt i kryddskåpet visad på oanad rikedom och nu fanns tillfället att visa Thomas hur mat smakar om man inte är ett fullständigt fiasko i köket, vilket han gav intryck av att vara.
Slösaktigt med dragon dalade som den lätta januari-snön ner i bunken och muskatellsalvian samt fänkålen var inte långt efter. Det verkliga esset blev bockhornsklövern som producerar en kantonesisk känsla som känns ända in i märgen.
Med fingertoppskänsla rördes ingredienserna runt i sakta gemak, endast en okunnig skulle ha vispat ihop det utan att veta konsekvenserna; en fadd sås som täcker upplevelsen likt en sandstorm efter en dagsritt på slätten.
Väl blandad fick den stå till att dra på verandan.
Korv-styckena som i kylskåpet hade sugit upp intryck från alla kryddor var redo att grillas. Grillen bakom ranchen var
som alltid i utmärkt skick när jag kom ut för att ladda den.
En egen blandning av ebenholtz- och alpgranskol fick utgöra bädden för mina kött-extravaganser.
Överst ett lager av sandelträ och färsk salvia.
När bitarna åkte på med ett välbekant fräs stannade jag upp bara för ett ögonblick. Känslan av att vara ett med sin grill är inte många förunnat, då den ädla konsten inte är lättvunnen.
2,5 minuter på varje sida, varken mer eller mindre är brukligt för denna typ av råvara. En osviklig succé.
När alla lösa trådar hade knutits samman till en kulinarisk helhet var tillfredsställelsen stor, även om resultatet var väntat. Det lades upp oklanderligt och gjordes klart att serveras.
Väl inne hade Thomas försvunnit. Utan att vilja behöva leta ställde jag ut tallrikarna på bordet och satte mig ner för att vänta.
Efter en minut återkom mannen med en nöjd blick.
"Ha du har ju gjort korv å potatismos med ketchup! Det trodde
jag aldr...."
Han hann inte avsluta meningen förrän han visade upp en slående likhet med silen jag använt till såsen.
"Det verkar som om jag får duka för en mindre Mr. Aquinus"
Medan han kämpade för sitt liv, kämpade jag med två portioner.
Han kallade sig Thomas Aquinus.
Det gör han aldrig mer.
Vote Blaze Touch Face
/Blaze "Hela grill-menyn och en flarra tjut" Longhorn
 |
| Kan jag få se á la carte-menyn? |
Ett samarbete med en man ovetande om sitt eget ovetande?
Jag tog det omedelbart som en duell, mina jaguarliknande varningssinnen gick på högvarv och en kyla spred sig runt serveringsbordet.
Ett ord från Thomas i det här läget och hans dödsdom skulle vara signerad och klar.
Köttkorv av stycket Montbéliard, en av mig instucken hyllning med anledning av Nicolas Tourniers 416-årsdag.
Små snitt i 32 graders lutning levererar perfekta stycken.
Detta lades omedelbart att vila i en fuktig bädd av olja, soja, kanel, ingefära, rosmarin, och en känsla av arrowrot.
"Men gurkmejan då?"
Så var det över.
Den sista gnuttan hostilitet mot Thomas byttes mot ren avsky.
Gurkmeja? Kryddornas beige? Att han förolämpade mig det kunde jag ta, livet har vant mig vid sådant. Att han hade
mage att förolämpa min elegenta cuisine, det var droppen.
För att kyla av mitt temperament satte jag igång med potatisen.
Två stadiga skålpund mandelpotatis nyss frigjorda ur myllan.
En jordig ton andades från rotfrukterna och den rökigt nötaktiga tonen förblindade mitt raseri för ett ögonblick.
Efter en noggrann borstning fann sig mina potatisar masserade i buffalo-mjölk, smör, muskot, salt, rödpeppar och pepparrot. Utan att skynda bevittnade jag hur mina händer arbetade i ytterlig symbios. Bra med revolvern har jag alltid varit men det här var annorlunda. En precision överstigande även den mest beryktade duellant var utav absolut nödvändighet.
Du kallar det mat, jag har ett annat ord.
Vilket?
Nyfikenhet stillas ej utav nosighet.
"Men ska du inte använda Bintje-potatis, som med sin naturliga mjölighet passar bättre än den oomtvistat fasta karaktären hos en mandelpotatis?"
"Kanske" mumlade jag.
"Kanske passar även den fasta karaktären hos mitt Winchestergevär dig bättre än den mjöliga gästfrihet jag bjuder på?"
Det fick vara nog nu, det var dags att ställa honom mot väggen.
Blottad för det han verkligen var såg han nervös ut.
Hans vilsna blick verkade söka en fast punkt i rummet, långt från min penetrerande blick. Som en skorpion sträckte han fram svansen för ett kort hugg för att snabbt dra sig tillbaka.
Han verkade dock sakna skorpionens pansar för han såg mer och mer obekväm ut, som en man med för små skor.
Munnen förblev stängd och jag kunde fortsätta.
En bra sås är som ett bra vapen. Du kan helt enkelt inte leva utan.
Genast krossades tomaterna och silades vant.
Basingredienserna salt, ättika och socker hade blandats i utan att mitt medvetande märkte av det, det var så självklart.
En närmare titt i kryddskåpet visad på oanad rikedom och nu fanns tillfället att visa Thomas hur mat smakar om man inte är ett fullständigt fiasko i köket, vilket han gav intryck av att vara.
Slösaktigt med dragon dalade som den lätta januari-snön ner i bunken och muskatellsalvian samt fänkålen var inte långt efter. Det verkliga esset blev bockhornsklövern som producerar en kantonesisk känsla som känns ända in i märgen.
 |
| -Stå inte bara där, tvaga långpepparn istället |
Med fingertoppskänsla rördes ingredienserna runt i sakta gemak, endast en okunnig skulle ha vispat ihop det utan att veta konsekvenserna; en fadd sås som täcker upplevelsen likt en sandstorm efter en dagsritt på slätten.
Väl blandad fick den stå till att dra på verandan.
Korv-styckena som i kylskåpet hade sugit upp intryck från alla kryddor var redo att grillas. Grillen bakom ranchen var
som alltid i utmärkt skick när jag kom ut för att ladda den.
En egen blandning av ebenholtz- och alpgranskol fick utgöra bädden för mina kött-extravaganser.
Överst ett lager av sandelträ och färsk salvia.
När bitarna åkte på med ett välbekant fräs stannade jag upp bara för ett ögonblick. Känslan av att vara ett med sin grill är inte många förunnat, då den ädla konsten inte är lättvunnen.
2,5 minuter på varje sida, varken mer eller mindre är brukligt för denna typ av råvara. En osviklig succé.
När alla lösa trådar hade knutits samman till en kulinarisk helhet var tillfredsställelsen stor, även om resultatet var väntat. Det lades upp oklanderligt och gjordes klart att serveras.
Väl inne hade Thomas försvunnit. Utan att vilja behöva leta ställde jag ut tallrikarna på bordet och satte mig ner för att vänta.
Efter en minut återkom mannen med en nöjd blick.
"Ha du har ju gjort korv å potatismos med ketchup! Det trodde
jag aldr...."
Han hann inte avsluta meningen förrän han visade upp en slående likhet med silen jag använt till såsen.
"Det verkar som om jag får duka för en mindre Mr. Aquinus"
Medan han kämpade för sitt liv, kämpade jag med två portioner.
Han kallade sig Thomas Aquinus.
Det gör han aldrig mer.
Vote Blaze Touch Face
/Blaze "Hela grill-menyn och en flarra tjut" Longhorn
