Jag döpte Jesus

Hallula.. Hallijal.. Hollejula.. Äsch.

Dammet trängde in i alla vrår, det fanns ingen undanflykt.
Längs med ett sömnigt affärsstråk i utkanten av Galileen stod en brokig blandning av försäljare, tiggare,
spetälska och loppcirkusar. Mitt i detta elände stod en man med skinande vit toga och sandaler i marmor och talade överentusiastiskt till en tilltagande skara beundrare.
Han förkunnade sitt budskap med en kraft som ingen runt omkring kunde
undvika att beröras av:

-Kom å köp Jesús sandaler i finaste rotting! Köp innan grannen gör det!

Vem ska bli först att bläddra upp sina dollars?!

Herren där iförd den eländiga tunikan ser sugen ut, ska ni slå till?

Han såg ut att tveka, men det var tydligt att hans plånbok skulle bli platt som planeten han stod på, denna övertalnings-förmåga var nåt i hästväg. Ur mängden steg en lång man iförd en svart svepning och en Stetson-hatt som precis skuggade hans ögon.

Det var jag.

-Stopp samt i viss mån även belägg min gode herre, jag anar ugglor i din mosse!

Åhörarna flämtade på ett fascinerande unisont manér.

-Men vad kan du mena? Här finns inga rovfåglar så långt ögat når.

-Din vitsighet kanske går hem i Nasaret, men icke här i Galileen.
-Förklara er!
-Du säljer alltså sandaler?
-Ja.
-Bah, snarare skandaler! Vem vill köpa sandaler i rotting, det knarrar
ju så att man blir döv och troligen blind och stum på köpet!
Hans ögon flackade i jakt på en flyktväg, men jag var ett steg före.
-På väg någonstans herr Vessla? Det kanske vore på sin plats att återgälda dessa arma människor?
Nervositeten byttes mot en målmedveten besserwisser-blick.
-Här återgäldas inget! Det står på kvittot; "Ej öppet köp".
-Tvinga mig inte att skicka ett sändebud till konsument-ombudsmannen, jag har ett pergament här med alla smutsiga detaljer.
-Du vet inte vem du talar till!
-Så, upplys mig då.
-Jag är Jesús, son till Grand Duke himself, bror till Cornelia av Amsterdam, vän med Titanium den Frälste och far till ett otal bastarder runt om i världen!
-Hrm.
-Vem är då ni om jag får fråga?

-Blaze Longhorn.
Tystnaden var total på det lilla torget, till och med dammet la sig i ren skräck.
-B-b-blaze?
-Undertecknad.
-Blaze du måste förstå, jag visste inte att du var här i stan!
-Så du är bara ärlig när jag är här för att hålla koll på dig?
-Nej det var inte så jag menade, jag..

Med ett ryck drog jag ner honom från lådan han stod på och släpade med Jesús
längs gatan så två långa spår bildades bakom oss.

Jag satte honom ner på Piazza Fiesta, en av de många undermåliga tavernor som likt svampar hade dykt upp i staden under de senaste åren. Jag beställde en kvadrupel-inbakad Koloss-Calzone med extra krut medan Jesús tog en barn-Vesuvio till mitt stora förakt.

-Jesús, jag trodde vi hade en överenskommelse.

-Ja, men handpåläggningen har gått dåligt på sistone, jag måste ju tjäna pengar.

-Men du måste börja röra vid dem, det är ju det handpåläggning betyder.

-Men jag har ju berättat om min skräck för bacillusker, jag hatar sjuka!

-Det är inte mitt problem, och vad har du gjort med ditt namn egentligen?

-Ändrat lite. Chessúss, det låter kontinentalt, lite farligt liksom.

-Det låter som en nysning, ingen kommer köpa att du är latino, du ser ju ut som

en tysk ingenjör. Vi får köpa lite Hawaiian Tropic till dig.

Jajamen nu bränns det beach 07!

Pizzorna kom in och han åt med fingrarna som en luffare.

Hatet kröp in som en decemberdimma, men skingrades av det faktum att jag tyckte lite synd om honom. En sköka från Babylon kom in för att hämta sin pizza och Jesús vände sig snabbt som en epileptisk muräna och spanade in flickan från topp till tå:

-Hey baby, vad säger du om ett glas vin och en brödbit senare, jag kan trolla fram mängder av det vettu!

Jag hade knappt rört vid Calzonen men jag bedömde det vara viktigare att ta itu med problemet än att stilla min hunger.

Återigen släpade jag honom längs med golvet, denna gång till badrummet i bakre delen av restaurangen.

-Det är dags för dig att vakna upp och ta ansvar för ditt liv.

Jag stoppade beslutsamt ner hans okammade hjässa i toaletten och spolade.

-I John Waynes namn renar jag dig från all synd i sanitetens osinliga flod! Jag döper dig till Jesus av Nasaret, sol-o-vårare av femte generationen.

Han försökte slingra sig, men mitt järnfasta grepp hindrade honom

Han slog vilt omkring sig och när vattnet slutade rinna släppte jag taget.

Efter ett tags frustande och spottande väste han svagt:

-Det här kommer att stå dig dyrt Blaze Longhorn.

-Om du menar att jag spenderade 12 rupier på en pizza jag aldrig fick äta så ja.

-Du vet inte vem du bråkar med..

-Jo det vet jag, jag döpte dig nyss.

Han stormade ut med en blick som förmedlade både förudmjukelse och hat.

När jag gick ut på gatan såg jag att folket började tissla och tassla och peka.

Jag gick vidare en bit och märkte att beteendet gick igen överallt.

Efter ett par hundra meter hade jag fått mer än nog av denna teater.

-Vad är det egentligen frågan om här?!!

Ingen svarade, men jag kände att det låg trubbel i luften.

En blind gammal man kom fram till mig och viskade:

-Det har kommit ut att du har förrått Jesús, vår frälsare och sandalmakare.

Så det är så det ska vara?

Man räddar en själ från evig plåga och detta är tacken?

Nu hade jag fått mer än nog. Jesus var tvungen att försvinna. För gott.

Jag sprang och letade upp honom och sade bestämt:

-Fort Jesus, kom med mig!

-Aldrig, du förrådde mig!

-Det finns inte tid att skylla hit och dit, romarna kommer!

-Va?!

-De är här och de har med sig sina revisorer, de ska skattskriva hela staden!

-Typiskt, jag som har nolltaxerat!

-Därför måste du följa med mig, vi måste gömma dig!

-Men kan jag inte bara E-deklarera?

-Det finns ingen tid!

Vi sprang upp på en kulle utanför stan där det stod ett stort träkors.

-Fort Jesus, göm dig bakom korset så ser de dig inte!

Han gjorde som jag sade och klättrade upp på korset.

PANG! PANG! PANG!

Innan Jesus förstod vad det var som lät hade jag skjutit tre spikar med mitt

trogna Winchester-gevär som såg till att han inte kunde röra sig.

-Blaze, vad gör du?!

-Vad som är bäst för framtiden. Både din och världens.

Jag gick sakta in mot staden då han utropade:

-Hah! Jag kommer att återuppstå!

-Jaså? Då är det bäst att jag laddar om geväret då..

Hihi här hittar de mig aldrig!

Vote Blaze Touch Face

/Blaze "Pontius Pilatus" Longhorn

Blaze & Världsalltet

Typiskt, hon stängde persiennerna.

-Skala mig den där mangon.
-Skala mangon?
-Ja, skala mangon, så som den är.
-Förkasta dess skydd, ignorera atomens
elektroner för att fokusera enbart på dess nukleus?
-Utan tvekan, unge skyddsling. Se icke enbart på
dess yttre, se enbart icke på dess inre, se helheten
men kompromissa aldrig med avsikten.
-Gör sig inte fosfater bättre när de allena får komma fram

ur sin erosions-inducerade sköld? Försöker du säga mig något?
-Vid stenen därborta, sådde vi tillsammans grodden till denna diskussion,
vi lät vi den växa upp till sitt fullstora jag utan att tänka på det, för det var

meningen från början att den skulle ske.
-Såsom att en amino-syra aldrig har levat förrän den försvinner

i ett protein?
-Det är att säga för mycket men avslöja för lite, gå längre i tanken.
-Molekyler?
-Du fäktar effektivt men med ett grässtrå som värja.
-En geometrisk korspunkt måhända? Leder du mig på avvägar?
-Ett steg längre är inte alltid ett steg större,
det säger den kosmologiska konstanten oss.
-Ett stavhopp på jorden men en loppa i sammanhanget?
-Tänk dig en brytning i mesosfären, ett böjt ljus som till ingen nytta
kämpar för stabilitet i en rymd den inte kan uppnå det i.
-Att likställa kvarkar med galaxer?
-Inte nödvändigtvis, men vilka är vi att säga det?
-Kommer vi lateralt längre ner blir det alltså automatiskt en större dimension.
-Men bara relativt till betraktaren, ett universum i en annans universum.
-Ett pussel med bitar som passar men som visar fel bild.
-Glöm inte bort ditt eget avtryck på din egen rymd, markörer lämnade
för alla att se men för ingen att upptäcka. Vad säger det dig?
-Ett objekt kan icke observeras utan att påverkas.
-Precis, den reciprokala proportionen blir för alltid densamma.
-Men kan man då säga att man har sett något verkligt i sitt liv?
-Vad är verkligt för dig? Det kan jag varken veta eller påverka.
-Om då rymdtiden böjs borde jag alltså böjas med den.
-På en metafysisk nivå stämmer det, men glöm ej att den statistiska
mekaniken förbjuder sådan medrörelse, sett till dig själv.
-Om jag talar med dig existerar jag alltså inte mer för dig
än vad vi gör för våra framtida versioner?
-Framtid är blott ett begrepp, inget verkligt fenomen.
Varför tror du till exempel att elektroner är överallt samtidigt?
-O-observerbara banor i det yttre atommolnet?
-Att tänka i banor är att sätta en mänsklig etikett på problemet.
I ett system där tid ej är en faktor är ej heller plats av intresse.
-Så krökningen tillåter förskjutning av den ekpyrotiska dynamiken?
-I den mån vi kan tänka oss att den inte gör det.
Motsägelsen blir sann och vice versa i oändlighet.
Till slut kommer man tillbaka till startpunkten, utan att ha påverkats.
Ytterligheterna svävar ut för att aldrig komma igen.
-Kan den ordningen kollapsa?
-Har den inte redan gjort det?
-Du menar att det inte är mätbart var man befinner sig i nuvarande period?
-Visst är det mätbart var man är, men så fort man vet är man inte där längre.
du kan antingen veta vart du är på väg, eller var du är, men aldrig
de två samtidigt.
-Hur vet man då att ens velocitet överstämmer med ens mål?
-Ditt mål är redan satt och uppnått, men du vet det inte än.
-Så man skulle kunna säga att en neutron som passerar genom mig nu redan
har besökt sitt slutmål?
-Såvida den har ett, ja. På en rund bana finns inget slut, ingen början, inget mål.
-Vi är alltså dömda att för evigt gå runt i evolutionscykeln?
-I ett inflatoriskt universum är framåt och bakåt detsamma.
Det spelar ingen roll vart du är på väg då du ändå kommer att ha varit
där oändligt många gånger innan.
-Så massa är alltså bara en förvrängd uppfattning av vår egen relativitet i
förhållande till den bana vi alltid kommer att vara på väg ut ur, men aldrig
kommer att bryta då rum inte kan existera i ett makrofysiskt spektrum??!!
-Tyst med dig och skala min mango.

Vote Blaze Touch Face

/Blaze "Galileo Galilei's Galanta Balalajka" Longhorn

Blaze & Blaze

Jäklar, en pålstek, de är ju omöjliga!

Lista på saker jag hörde i mitt huvud igår kväll:
(Nu även med trolig förklaring!)

• En dov mansröst som lät "uoaauw" (oklart)
• Metalliskt skrammel (tinnitus)
• Ljud liknande trafikbuller (ev. tinnitus)
• Droppande och kluckande av vatten (elementen)
• Samt tillfällig dövhet på vänster öra (oklart)
  

Som tur är är man inte galen när man är snygg och rik, man är excentrisk.

Vote Blaze Touch Face

/Blaze "AHAHAHAHA" Longhorn

Blaze & Människan

-Nej nej nej, det ska bara vara ett stänk Angostura Bitter i en Manhattan! Kallar ni det här saloon?

Jag träffar mannen de kallar Memphis Slim en sen eftermiddag utanför
en igenbommad bar i utkanten av den lilla hålan Old Hachita, placerat
mitt i New Mexicos öken.

-Det är dig de kallar Memphis Slim.
Att fråga honom huruvida han var Slim hade varit en skymf mot mina prisvinnande
detektiv-kunskaper och det hade även blottat min strupe för angrepp.
Blues-musiker, liksom vargar, känner av osäkerhet direkt.
Därför, i brist på osäkerhet från min sida, gick jag ut hårt.
Det var trots allt hans jaktmarker, inte mina.
-Det är jag, vem är du och vad vill du mig.
Inte för en sekund höjde han blicken.
-Mitt namn är Blaze Longhorn, jag känner dig väl.
-Vi har aldrig träffats.
-Jag har träffat många som du, jag vet allt om dig.
-Hm.
Han visade mindre intresse för mig än en stockholms-bartender visar för en
skrynklig tjuga. I mitten av ett saltat delta-lick slutade han tvärt och
la ifrån sig gitarren. Jag följde med honom ett par hundra meter bort
till en förfallen gammal träkyrka där han hängde av sig den dammiga kavajen
och gick in.
-Det har inte kommit någon hit på 20 år snart.
En förundrad blick var överflödig.
Hans uttalande var inget konstigt då staden hade åldrats lika värdigt som
ett lik som får ligga i den brännande solen. I säkert 10 meningar till förklarade
han med monoton stämma hur staden hade gått från blomstrande gruvstad
till denna avkrok där även den mest luttrade eremit skulle ringa
0939 200 3000 för att bota ensamheten.
Eller jag antar att det var det han pratade om, då jag prompt hade bestämt
mig för att inte lyssna på ett ord av vad han hade att säga, det var fel tidpunkt.
Istället lät jag tankarna vandra förföriskt mellan mina år som smugglarkung
i Sydamerika och vilket skinn jag skulle använda till mitt nästa par boots.
-Struts. Ja det blir nog bra, frågan är var man jagar struts såhär dags..
Jag märkte hur högt jag tänkte, men gjorde Memphis Slim det?
-Vad sa du?
Som jag trodde, han hade tjuvlyssnat.

Det här skulle bli slutet för en av oss.

Plink plonk twang. Hur går Flottarkärlek nu igen?

I ljuset av denna nya upptäckt blev min olust alltmer påtaglig.
Utan att avskräckas följde jag med honom "hem" till hans hus som bestod av

inte mindre än tre väggar och ett skynke av gamla kaffeburkar.
Han erbjöd mig kaffe på fat och jag tänkte att nu är tidpunkten att demaskera

denna charad den absolut rätta.

-Nu räcker det, Slim! Tro inte att jag inte vet vad du sysslar med.
-Det vet jag också, jag spelar blues.
-Så du vill alltså vara spexig mot mig, The Blaze? So be it!
Min revolver var framme innan jag tänkte tanken, mina reflexer så
välslipade att en vanlig man skulle ha skurit sig på dem.
Han satt lugnt kvar på pallen, men sa nu med en tydligt irriterad ton:
-Vi vill inte ha utbölingar som du här.
-Vilka må då vi vara? Du och din mentala ostabilitet?
Han hade nu sin pistol framme, det oroade mig lika mycket som om han
hade dragit fram en morot och riktat den mot sig själv.
-En sak till herr Slim, jag hör hemma överallt. Jag är vad man kallar
världsmedborgare, internationalist, en kosmopolit helt enkelt. Du däremot,
du hör inte hemma vid Blaze och måste därför härifrån illa kvickt.
Tiden rinner ut Memphis. Ditt drag.
En öronbedövande smäll hördes när hans Webley-revolver gick av åt mitt håll.

Försten till 10 vinner och man får inte sikta mot ansiktet.

Jag fäktade bort kulan lika lättvindigt som man borstar av damm från rocken.
-Alea iacta est, Memphis.
-Va?
-Hmph det är p.g.a. sådant som du är en smutspelle och jag är en internationellt
hyllad journalist och egensinnig affärsmagnat.
Som en vessla ålade han sig snabbt bakom hans veranda som han byggt av småsten.
Jag ställde mig 50 meter bort där jag tog ut alla kulor i mitt magasin utom en
och satte tillbaka revolvern i hölstret.
-Fritt skottfält Memphis, ge mig det bästa du har.
Även från detta avstånd kunde jag se att hans hand började vibrera en aning.
Tydligt uppskrämd av min titanium-solida framtoning lät jag honom
tömma magasinet;
Svisch, swoosch, piiaong, kablam, nefertiti!
Fem kulor i rask takt, ingen närmre än att jag blev påmind av en gäspning att
jag faktiskt inte hade tagit siesta än, något som borde åtgärdas omedelbart.
Efter att detta var avklarat, naturligtvis.
-Är du klar, eller ska jag vänta ett tag till?
-Du kan inte rå på mig, jag är Memphis Slim, legendaren!
-Det har du visserligen rätt i.
Jag började långsamt gå därifrån på den gropiga vägen.

-Ha, inget stoppar mig, jag är kungen av delta-blues!

-Du glömmer en sak Mr. Memphis Slim.

-?

-Jag lyssnar inte på delta-blues.

Utan så mycket som en glimt bakåt avfyrades min Smith & Wesson och det dova
ljudet av en perfekt träff var lika karakteristiskt som smällen när den gick av.

-Jag gjorde dig en tjänst Memphis, nu har du verkligen nåt att vara blue över..

Med släpande steg rörde jag upp dammet på väg från Old Hachita.

Vote Blaze Touch Face

/Blaze "If it ain't dead I'll fix 'er up" Longhorn

Drömprojekt dag 54

Glashiss utanpå ett 1200 m högt torn mitt ute
i ingenstans. Hissen är full med lax, men jag får
inte röra vid glasväggarna då de inte finns.
Högst upp sitter en man vid ett skrivbord.

Jag kan flyga ner härifrån. Det kan jag inte.

Vote Blaze Touch Face

/Blaze "Törnrosa" Longhorn

Äh, jag har sett högre.

Blaze & Informationsteknologin

Ursäkta men det är kräk i min McFeast

Spam, en smak av min egen skinka?

En solig dag i början slutet av Mars bestämde sig Blaze för att titta till

hans ständigt överfulla mail-box. I vanlig ordning låg beundrarbreven

smakfullt ordnade bland kravbrev och utmaningar till duell.

Inget utöver det vanliga tänkte jag, men till min förvåning låg ett brev

av mycket ovanligare art högst upp på listan; det var inget annat än ett Spam.

Min första tanke var naturligtvis att stirra ner det, en taktik som fungerar

på allting annat, så varför inte här? Efter en minuts effektivt stirrande,

en behandling som hade fått allting levande att förvandlas till sten,

låg det fortfarande där högst upp och krävde dödsföraktande min odelade

uppmärksamhet. Efter de andra stegen, som förklaras nedan, låg det

fortfarande orörligt.

Blaze Longhorn's 3-stegs-process

Då verkade det som att det enda valet var att lära mig mer om min fiende.

En snabb hök-blick mot avsändaren avslöjade att personen kallade sig

Hurbrecht Allison, en märklig kombination som ökade misstanken.

Jag öppnade sakta brevet och fann mig själv koka av aggressivitet.

Det bestod av inget annat än rent nonsens, dravel, shimmy-shammy,

bluffstop, fikonspråk, rappakalja, goja, snicksnacksnickers, cordon-bleu!

Översatt till ren svenska tyder brevet:

Först kaffe trippel-spel! Support, vitt papper ledningslös titta motta.

Verkar är, känd hittad minst orelaterad. Berätta, visuellt nät?

I alla fall orelaterad fråga svar, gör! Lätta kommentarer för att skydda

använda valbesök byt xpother(?) prissättning? Säkerhet i Windows

trådstartare är startade i Maj eftermiddag. Error start MS-dos, välj

gäller hemma till artikel sista tidigare publicerat. Metaller guld silver

schemabaserade ökningar, röd. Annonsera underkastelse idag sidor.

Windows tråd starta starta Maj etc. Installera WPF-länk projekt spel.

Standard hårddisk, Houston tidning kolumn. Multimedia-system springer

norrut, ett intranät privat använder server semesterbild. Ignorera båda

valen gör orsak verka borta. Hotel California, september Los, Angeles.

Skulle jag som frilansande ensamvarg tolerera denna skymf?

Svaret var enkelt: Aldrig

Snabbt letade jag igenom min mail-box för att hitta relaterade mail i ett

försök att hitta ett mönster i denna cybernäts-terrorism.

Efter en tids bläddrande hittade jag något intressant, ett mail från mig.

Nyfiken och lite oroad öppnade jag det och fann, vad?

Ett till nonsens-brev med den stora skillnaden att det här var från

och till mig själv! Högst oroväckande!

Efter en tids undersökning visade det sig att det inte fanns någon känd orsak

att skicka detta meddelande; ingen dold mening, ingen bifogad fil, ingenting.

Det blev inte bättre av att jag påeldad av denna upptäckt hittade ett till brev

med om möjligt ännu värre innehåll:

Den här gången var det dessutom inte bara meningslöst tjafs, det var virus!

Inte nog med att det var virus, det visar sig att när jag skickar virus till mig

själv använder jag mig av en slösaktigt dryg ton, en obefogad överlägsenhet.

Kanske var det alltså så att det nya Spam-mailet var för gammal ost?

Kan det ha varit så att jag genom att skicka spam till mig

själv öppnade Pandoras ask, att jag lät folk tro att det var ok? Hur det än var låg

en tunn dimma av misstro runt ranchen den eftermiddagen, en dimma som inte

utan problem skulle lätta. Var jag verkligen en sådan, en skurk? Mot mig själv

dessutom, Blaze Longhorn, Mannen med stort M, The Big Kahuna.

Antagligen var det en smak av min egen burkskinka som serverades isande kall

rakt i ansiktet som en sträv uppercut utdelad av mig själv.

Det skulle inte bli mycket downtime den natten, det fanns folk att ta itu med...

Ni som frågar "Men Blaze Longhorn, varför står det Texas? Du heter ju Blaze? "

Formerly known as. Som Prince Ungefär.

Vote Blaze Touch Face

/Blaze "Akterseglarn" Longhorn

Blaze & Poesin

Gallimatias

Vid vinkelhaken lutade han sitt lekamen
inte en spilld tår, dock rakt i skåpet
frisk rimmar på fisk samt menisk, ditt fä
en bukett får anses som ett event
Kapten Haddock.
Slut.


Vote Blaze Touch Face
/Blaze "Skippy-hands" Longhorn

Kan han kan jag!

Blaze - Culinaire Extraordinaire

Han kallade sig Thomas Aquinus.

Kan jag få se á la carte-menyn?

Vid korrekt tidpunkt befann han sig i mitt rustika lantkök. Trots sin oroväckande punktlighet var han icke välkommen.
Ett samarbete med en man ovetande om sitt eget ovetande?
Jag tog det omedelbart som en duell, mina jaguarliknande varningssinnen gick på högvarv och en kyla spred sig runt serveringsbordet.

Ett ord från Thomas i det här läget och hans dödsdom skulle vara signerad och klar.

Köttkorv av stycket Montbéliard, en av mig instucken hyllning med anledning av Nicolas Tourniers 416-årsdag.
Små snitt i 32 graders lutning levererar perfekta stycken.
Detta lades omedelbart att vila i en fuktig bädd av olja, soja, kanel, ingefära, rosmarin, och en känsla av arrowrot.
"Men gurkmejan då?"
Så var det över.
Den sista gnuttan hostilitet mot Thomas byttes mot ren avsky.
Gurkmeja? Kryddornas beige? Att han förolämpade mig det kunde jag ta, livet har vant mig vid sådant. Att han hade
mage att förolämpa min elegenta cuisine, det var droppen.

För att kyla av mitt temperament satte jag igång med potatisen.
Två stadiga skålpund mandelpotatis nyss frigjorda ur myllan.
En jordig ton andades från rotfrukterna och den rökigt nötaktiga tonen förblindade mitt raseri för ett ögonblick.
Efter en noggrann borstning fann sig mina potatisar masserade i buffalo-mjölk, smör, muskot, salt, rödpeppar och pepparrot. Utan att skynda bevittnade jag hur mina händer arbetade i ytterlig symbios. Bra med revolvern har jag alltid varit men det här var annorlunda. En precision överstigande även den mest beryktade duellant var utav absolut nödvändighet.
Du kallar det mat, jag har ett annat ord.
Vilket?
Nyfikenhet stillas ej utav nosighet.

"Men ska du inte använda Bintje-potatis, som med sin naturliga mjölighet passar bättre än den oomtvistat fasta karaktären hos en mandelpotatis?"
"Kanske" mumlade jag.
"Kanske passar även den fasta karaktären hos mitt Winchestergevär dig bättre än den mjöliga gästfrihet jag bjuder på?"
Det fick vara nog nu, det var dags att ställa honom mot väggen.
Blottad för det han verkligen var såg han nervös ut.
Hans vilsna blick verkade söka en fast punkt i rummet, långt från min penetrerande blick. Som en skorpion sträckte han fram svansen för ett kort hugg för att snabbt dra sig tillbaka.
Han verkade dock sakna skorpionens pansar för han såg mer och mer obekväm ut, som en man med för små skor.
Munnen förblev stängd och jag kunde fortsätta.

En bra sås är som ett bra vapen. Du kan helt enkelt inte leva utan.
Genast krossades tomaterna och silades vant.
Basingredienserna salt, ättika och socker hade blandats i utan att mitt medvetande märkte av det, det var så självklart.
En närmare titt i kryddskåpet visad på oanad rikedom och nu fanns tillfället att visa Thomas hur mat smakar om man inte är ett fullständigt fiasko i köket, vilket han gav intryck av att vara.
Slösaktigt med dragon dalade som den lätta januari-snön ner i bunken och muskatellsalvian samt fänkålen var inte långt efter. Det verkliga esset blev bockhornsklövern som producerar en kantonesisk känsla som känns ända in i märgen.

-Stå inte bara där, tvaga långpepparn istället

Med fingertoppskänsla rördes ingredienserna runt i sakta gemak, endast en okunnig skulle ha vispat ihop det utan att veta konsekvenserna; en fadd sås som täcker upplevelsen likt en sandstorm efter en dagsritt på slätten.
Väl blandad fick den stå till att dra på verandan.

Korv-styckena som i kylskåpet hade sugit upp intryck från alla kryddor var redo att grillas. Grillen bakom ranchen var
som alltid i utmärkt skick när jag kom ut för att ladda den. 
En egen blandning av ebenholtz- och alpgranskol fick utgöra bädden för mina kött-extravaganser.
Överst ett lager av sandelträ och färsk salvia.
När bitarna åkte på med ett välbekant fräs stannade jag upp bara för ett ögonblick. Känslan av att vara ett med sin grill är inte många förunnat, då den ädla konsten inte är lättvunnen.
2,5 minuter på varje sida, varken mer eller mindre är brukligt för denna typ av råvara. En osviklig succé.
När alla lösa trådar hade knutits samman till en kulinarisk helhet var tillfredsställelsen stor, även om resultatet var väntat. Det lades upp oklanderligt och gjordes klart att serveras.
Väl inne hade Thomas försvunnit. Utan att vilja behöva leta ställde jag ut tallrikarna på bordet och satte mig ner för att vänta.
Efter en minut återkom mannen med en nöjd blick.
"Ha du har ju gjort korv å potatismos med ketchup! Det trodde
jag aldr...."
Han hann inte avsluta meningen förrän han visade upp en slående likhet med silen jag använt till såsen.
"Det verkar som om jag får duka för en mindre Mr. Aquinus"
Medan han kämpade för sitt liv, kämpade jag med två portioner.

Han kallade sig Thomas Aquinus.
Det gör han aldrig mer.


Vote Blaze Touch Face

/Blaze "Hela grill-menyn och en flarra tjut" Longhorn