Klockan var tolv på morgonen när jag fick samtalet.Någon hade mördats. Ingen ovanlig sak i en stad lika hårdkokt som ett ägg som är väldigt hårdkokt, men det här lät annorlunda. Jag steg raskt upp från min divan och tog av mig mina sovboots. Mina morgonboots stod i all sin strutsmönstrade prakt på silverfatet som min tjänare Leyland höll i. Leyland var en mycklet trofast schimpans, hon hade varit lojal mot mig ända sedan jag räddade henne undan Burmas notoriskt underbudgeterade nöjesbransch. Solen stod kanske högt på himlen, men mina elfenbens-persienner var för långt neddragna för att se något. Jag gick till zoo-affären bredvid och sköt mig en ordentlig frukost, protein är av yttersta vikt om sinnena ska vara på topp.
När jag kom till platsen var det redan proppfullt med folk; poliser, fågelfän, tekniker, ambulanspersonal, häcklare, rättsläkare, utredare, nasare och chauvinister. Jag gick mot dörren men blev stoppad av en oborstad yngling.
-Här kan du inte gå in!-Blaze Longhorn.
-Ursäkta mig Mr. Longhorn, gå förbi.-Nej jag förlåter dig inte, gör inte om detta igen. Bara för att du har lånat
din pappas polisbricka kan du inte skolka från skolan, ut med dig innan
de får två fall att utreda här.
-Men jag visste inte att..
-Nu tappade jag intresset, vem är du nu igen?
-Jag är utredare för..
-Nej det är du inte, du är avskedad. Bort.
-Va?? Men du kan ju inte bara..
-Kan är presens, det här har redan hänt. Vem lärde dig grammatik?
Jag fällde ett enkelt krokben för honom och släpade ut honom på gatan.
-Men du kan inte göra så här!-Återigen använder du fel tempus. Om jag var du skulle jag söka ett jobb där man inte pratar så mycket. Kanske före-modell till före/efter-montage. Låt se, du är ju både tjock och oljig, så kanske någon hudkräm, eller ett skynke?
-Jag förstår inte vad jag..
-Och därför har du inget jobb, du förstår helt enkelt ingenting. Se det från en positiv synvinkel, du har en ledig dag som du kan använda till att lära dig dansa för småmynt. Adjö, vi skall aldrig mötas igen.
Som frilansjournalist tål jag inte vad som helst.
Väl uppe i lägenheten kom konstapel Frank Furt fram till mig.
-Jag ber så hemskt mycket om ursäkt Blaze.
-Jag är inte religiös, böner har ingen effekt. Nu till saken, vad har hänt här?
-Det ser ut som ett dubbelmord.
-Den saken bedömer jag.
Frank var på den bästa av dagar lika kompetent som en enfotad anka på
Cullbergballetten, men denna gång hade han faktiskt rätt.
Mannen hade blivit mördad två gånger.
Torpederiorna i staden hade blomstrat på senare år och stjärntorpederna slogs om ära och framgång.
Denna specifika torped hade lämnat efter sig en lite udda signatur, sin egen. Hans faktiska signatur fanns att beskåda på ett kvitto till tio vattensängar signerat offrets baneman.
Jag kommer på mig själv med att tänka på honom som offer även om jag är säker ut i fingerspetsarna på att han kunde ha det.
Det var en tidsfråga, skulle han inte tagits ur cirkulation nu hade jag nog gjort det själv senare. Vem som gjort det var nu i alla fall solklart.
-Fallet är löst, titta på mig och se vem ni vill vara som men aldrig kommer att bli.
-Berätta för oss Blaze, hur hänger det ihop?
-Hrmph, om jag fick en reservoarpenna för varje gång någon frågade mig det
skulle jag ha en hel hög med reservoarpennor.
Jag lämnade kyffet med galanta steg, som alltid.
Min gång är ett utsökt samförstånd mellan grace och estetik, som ett moln trotsar sin massiva hydda för att rinna ljudlöst längs horisonten.
När jag återvände till min stillsamma takvåning kände jag direkt att allt inte stod rätt till, redan i pelargången låg en svag doft av förändring i luften. När jag passerade vinterträdgården in i presentinslagningsrummet förstod jag var det var som hade hänt.
Någon hade varit här!
Jag har blivit skjuten på, diskuterad med, pånyttfödd och avbildad i brons, men ingen av föregående grymheter kan ens komma tillräckligt nära att nudda tårna på detta helgerån. En person fräck nog att invadera mitt ståndsmässiga Chateau kan omöjligtvis ha korsat min livsväg innan, då personen i sådana fall redan varit död för länge sedan. Detta måste vara en amatör.
Min noshörning såg oroad ut, ett tecken på intrång. Noshörningar har ett sylvasst sinne för obekväma sociala situationer, vilket jag såg i hans ansikte att det hade varit frågan om här. Väl ute i labyrintparken undersökte jag den
enda möjliga vägen att ta sig in, via kristalltaket ner till den underjordiska balsalen i jakaranda. Taket var dock orört och min styrka av indiska jaktfalkar satt på deras poster och såg inte det minsta uppspelta ut.
Mystiken tätnade nästan snabbare än min mustasch...
 |
| Lugnt och försiktigt nu |
När jag kom till platsen var det redan proppfullt med folk; poliser, fågelfän, tekniker, ambulanspersonal, häcklare, rättsläkare, utredare, nasare och chauvinister. Jag gick mot dörren men blev stoppad av en oborstad yngling.
-Här kan du inte gå in!-Blaze Longhorn.
-Ursäkta mig Mr. Longhorn, gå förbi.-Nej jag förlåter dig inte, gör inte om detta igen. Bara för att du har lånat
din pappas polisbricka kan du inte skolka från skolan, ut med dig innan
de får två fall att utreda här.
-Men jag visste inte att..
-Nu tappade jag intresset, vem är du nu igen?
-Jag är utredare för..
-Nej det är du inte, du är avskedad. Bort.
-Va?? Men du kan ju inte bara..
-Kan är presens, det här har redan hänt. Vem lärde dig grammatik?
Jag fällde ett enkelt krokben för honom och släpade ut honom på gatan.
-Men du kan inte göra så här!-Återigen använder du fel tempus. Om jag var du skulle jag söka ett jobb där man inte pratar så mycket. Kanske före-modell till före/efter-montage. Låt se, du är ju både tjock och oljig, så kanske någon hudkräm, eller ett skynke?
-Jag förstår inte vad jag..
-Och därför har du inget jobb, du förstår helt enkelt ingenting. Se det från en positiv synvinkel, du har en ledig dag som du kan använda till att lära dig dansa för småmynt. Adjö, vi skall aldrig mötas igen.
Som frilansjournalist tål jag inte vad som helst.
Väl uppe i lägenheten kom konstapel Frank Furt fram till mig.
-Jag ber så hemskt mycket om ursäkt Blaze.
-Jag är inte religiös, böner har ingen effekt. Nu till saken, vad har hänt här?
-Det ser ut som ett dubbelmord.
-Den saken bedömer jag.
Frank var på den bästa av dagar lika kompetent som en enfotad anka på
Cullbergballetten, men denna gång hade han faktiskt rätt.
Mannen hade blivit mördad två gånger.
 |
| Det är nog bara en sträckning konstapeln |
Torpederiorna i staden hade blomstrat på senare år och stjärntorpederna slogs om ära och framgång.
Denna specifika torped hade lämnat efter sig en lite udda signatur, sin egen. Hans faktiska signatur fanns att beskåda på ett kvitto till tio vattensängar signerat offrets baneman.
Jag kommer på mig själv med att tänka på honom som offer även om jag är säker ut i fingerspetsarna på att han kunde ha det.
Det var en tidsfråga, skulle han inte tagits ur cirkulation nu hade jag nog gjort det själv senare. Vem som gjort det var nu i alla fall solklart.
-Fallet är löst, titta på mig och se vem ni vill vara som men aldrig kommer att bli.
-Berätta för oss Blaze, hur hänger det ihop?
-Hrmph, om jag fick en reservoarpenna för varje gång någon frågade mig det
skulle jag ha en hel hög med reservoarpennor.
Jag lämnade kyffet med galanta steg, som alltid.
Min gång är ett utsökt samförstånd mellan grace och estetik, som ett moln trotsar sin massiva hydda för att rinna ljudlöst längs horisonten.
När jag återvände till min stillsamma takvåning kände jag direkt att allt inte stod rätt till, redan i pelargången låg en svag doft av förändring i luften. När jag passerade vinterträdgården in i presentinslagningsrummet förstod jag var det var som hade hänt.
Någon hade varit här!
Jag har blivit skjuten på, diskuterad med, pånyttfödd och avbildad i brons, men ingen av föregående grymheter kan ens komma tillräckligt nära att nudda tårna på detta helgerån. En person fräck nog att invadera mitt ståndsmässiga Chateau kan omöjligtvis ha korsat min livsväg innan, då personen i sådana fall redan varit död för länge sedan. Detta måste vara en amatör.
Min noshörning såg oroad ut, ett tecken på intrång. Noshörningar har ett sylvasst sinne för obekväma sociala situationer, vilket jag såg i hans ansikte att det hade varit frågan om här. Väl ute i labyrintparken undersökte jag den
enda möjliga vägen att ta sig in, via kristalltaket ner till den underjordiska balsalen i jakaranda. Taket var dock orört och min styrka av indiska jaktfalkar satt på deras poster och såg inte det minsta uppspelta ut.
Mystiken tätnade nästan snabbare än min mustasch...
