Blaze & Faunan

     Jag befann mig ännu en sen tisdagseftermiddag spelandes canasta vid det gustavianska spelbordet. Motspelaren var i vanlig ordning den tama jaktfalken som vid det här laget hade sina fågelbryn försatta i djupa veck efter ett drag av mig som föll sig till synes omöjligt att trumfa; falken byggde snabbt och säkert upp till en röd canasta men blev aningen för vild i sin blinda jakt efter den åtråvärda potten och lika snabbt som kortets trippla lager av påstruken kartongs inneboende stabilitet tillät låg min vilda tvåa överst och låste därmed effektivt högen.
    Mitt lugn hade enbart överträffats av min vidsynthet som visade sig vara en handfull snäpp vassare än falkens. Detta vill inte säga lite då falken som art välsignats med ypperligt god syn i genetikens nyckfulla lotteri. Detta behöver dock inte gälla alla områden, i synnerhet hasard med dess ständiga riskkalkylering finner falkar vara mödosamt för sinnet och efter den ödesdigra missräkningen avgjorde jag partiet lika slutgiltigt som galant vilket gav upphov till ett frustrerat vrål från falken som verkade penetrera alla sinnen som en istapp ilandes genom vinternattens frusna mörker ner ens kapuschong.

Vadbefalls, äss i handsken??

-Dina röstresurser hjälper dig inte denna gång, falk.
-Skriiiiii!!
-Lägg band på dig yngling.
-Skriiiiiiiiii??
-Ett parti till? Jag roas av det enstaka hasardspelet lika mycket som gement folk, ja det kan hända att jag rent av finner ett lite större nöje än dig min gode falk, men att göra detta till ett kladdigt manér hyser jag inga intressen för. Ofta har jag sett genom fingrarna med dina vanskliga upptåg då jag anser din sociala tafatthet vara tämligen näpen men nu är tålamodet tappat!

Jag reste mig upp på ett allt igenom beräknat sätt, perfekt tyngdpunktsfördelning genom hela rörelsen och den genomfördes ej för snabbt.

Med tjurstarka klättrarnypor grep jag beslutsamt tag i två av borddukens hörn. Det tunisiska siden duken mästerligt vävts av glänste till i den falnande sensommarsolen och återvände sedan till den jadegröna matthet den ägt allt sedan den färdigställdes medan en pust av fikonträdens milda sötma virvlade in i rummet genom de moriska fönstren som på glänt skänkte välkomna förfriskningar till det bistra humöret som etsats fast i mitt ansikte. Mildrad något av tanken på en värld utan den krånglande och uppenbarligen feljusterade falken lättades greppet, men låg snabbt fast igen efter insikten om att en tillrättavisning, en gång påbörjad men ej avslutad, var till ingen nytta.

    Luften stod med ens still och falken andades tungt, näbben gav ifrån sig små väsanden.

Skulle det verkligen te sig så, att denna förfrågan om revansch skulle explodera rakt ut i luften och sprida korten som de snöflingor som skulle täcka allt i den tysta staden om bara några korta månader? Den hos falken gnagande tanken fick inte tillfälle att utveckla sig till en fullfjädrad (tackar) oro.

Med spänsten hos tjugo tryckfjädrar (tack så mycket) rycktes duken av bordet med en snärt som verkade klyva luften itu och fick blicken hos den annars så samlade fågeln att flacka. Han flög snabbt mot en obestämd destination i rummet som förhoppningsvis kunde skänka lä från detta plötsliga uppbrott i eftermiddagen. Det var redan för sent, duken sjöng genom rummet helt obrydd om luft och hinder, hastigheten lämnade kanterna fransiga och utmattade.

Falken gav ifrån sig ännu ett skri, denna gång i ren frustration och ängslan riktad ut mot staden utanför men till ingen speciell. Igen flydde alla spår av ljud, denna gång var tystnaden fylligare och kröp som giftgas in i spelrummets minsta skrymslen.

Bara lilla jag på genomresa ja hej hej

Falken uppbragte inte mod att röra sig förrän minuterna som gått kunde räknas i tiotal och då med en försiktig gång i närheten av tändstickshumidoren, där stickorna i diafasvässat sandelträ hölls i sin ideala fuktighet ständigt övervakad av humidorens alla bronsmätare.

Vingarna antog han vara i god form men vågade inte bekräfta sin teori i rädsla för att röja sin position som naturligtvis var väl synlig för min vakande blick långt innan. När det mesta av det algeriska dammet hade lagt sig tillrätta där det passade blickade flygfät betryggande runt i rummet efter den till synes försvunna Blaze Longhorn. Han tittade mot spelbordet där han kommit så nära att vinna bara en obetydligt kort stund tidigare och fick se något han i sitt korta liv aldrig skulle komma att glömma.

    Då de små ögonen öppnades med en skräckblandad nyfikenhet över huruvida livhanken var i fortsatt behåll blev bestörtelsen om möjligt mer total än vid den tidigare flykten från det imminenta kaosutbrottet; rummet var i ett skick som exakt motsvarade minnet av det från tiden innan ögonlocken stängdes. Inte en pinal verkade ha bytt sin plats mot en ny och chansartad, allt var ordnat med den svala precision som alltid slog en då man blickade ut över en del av Casbah Longhornius, oavsett om man vilade ögonen på bibliotekets pergamentmontrar eller kapplöpningsbanans juvelbeströdda läktare.

I efterdyningarna av dukens hastiga försvinnande sjönk lufttrycket i huset som följd av snärten som verkade ha överraskat själva atmosfären, däri låg den enda förändringen falken kunde förnimma; en hetsig cirkulation av damm importerat från trädgårdens röda sandgångar av den plötsliga tryckfallet i rummet.

Där stod jag, Blaze Longhorn, hållningen vinkelrät mot det bonade marmorgolvet i en pose fastgjuten som hade den varit huggen i Fresisk eternit. I mina slanka händer höll jag duken från Ghar al Milh, i nyskick så till den grad att även den blindaste av lokala vävare hade känt igen sitt eget hantverk enkom på den rena sidendoften som förutom sin lågmälda men skarpa ton av rökig lampolja och salt fisk nordafrikanskt siden alltid har även besitter en upplevelse av den kustnära buskvegetationen som väveriernas luft alltid låg marinerad i. Inom kort efter att duken lämnar väveriet mattas dock doften av och ersätts med den nya ägarens alla laster, hemligheter och böjelser men så icke här, i spelrummets hermetiskt tillslutna milieu kunde den som var påbjuden få spännas på sinnesbågen och låta upplevelsens pilar penetrera sina flimrande hår i dofternas regnskog.

    All denna fragrans gick falken om intet på grund av hans fysiska tillkortakommanden, inte för att han var en falk då de ju har ett alldeles utmärkt luktsinne, nej denna depravans berodde på falkens faiblesse för Cortez-cigariller vars fuktigt besuttna vaniljtoner dövade falkens känslighet och dessa var tvungna att rotborstas rätt ur näbbgöken på honom innan han tilläts inträde till spelrummet vilket också tenderade att göra honom en smula snuvig.

-Skriiii*host*iiiii*harumph*iii*krax*iii

Mina nypor kunde ha befäst säkringslina till ett sherpaläger i nepalesisk kuling men höll istället duken fast och tryggt som ett rättvisans segel med vilket jag nu fördes med raska knop genom den spridda arkipelag falken kallade ego. De få grund som inte stod på mitt sjökort stod knappast på falkens heller, det var tydligt att han varje sekund lärde sig saker om sitt eget resonerande som repade hans sjöpinade jolle bortom både hopp och vilja till räddning.

Mitt vältränade och med mästerlig hand beskodda skrov gled över de små parenteserna som en bärplansbåt i krabb sjö vilket ytterligare förstärkte den sjunkande blicken falken hade börjat strö omkring sig som om blickar plötsligt hade blivit gratis.

-Skr.. ..iiii..?

-Det är dina ord, inte mina.

-Skrii?!

-Som du vill, en mälning vid din egen klo, men din korg kommer aldrig fyllas mer, falk.

-Skri.

Med en darrande stämma men en aktansvärd beslutsamhet gick falken fram till balkongen där rankor av mogen Alicante Bouschet drog som spunnet socker mellan de i morisk sirl smidda järnen i räcket och den utskjutande baldakinen med sina pärlband av millefiori mellan de djupkarvade ribborna av zebraträ, tog in den dova ökenluften en sista gång mellan druvornas raster och hoppade mot den avlägsna gatans eviga tystnad. Ett enda bestämt vingslag hade styrt kursen bort mot en okänd men ändå säker framtid men vi visste båda att det var sista gången vingarna kände sciroccon bland fjädrarna.

Själv gick jag med ens och bokade tvättid, mangel är inget jag håller mig med privat.

/Blaze "Wings" Longhorn

Blaze Sjöfararen

-Ett två Evans, ett två!

Kanoten skar djupa sår i vattenytan utan att be om förlåtelse. Det här var en kompromisslös expedition från vilken det inte fanns någon återvändo, redan i planeringsstadiet stod det klart att någon skulle behöva sona för det som skett och just nu var det vattnet som fick ta det svåraste straffet. Kanotens läge i vattnet var det av en svärdfisk som länge ruvat på en hämnd den nu med en morbid känsla av upprymdhet och glädje var på väg för att utmäta utan att någonsin se åt sidan på de distraktioner som kunde avleda den bergfasta övertygelsen att någon gjort den illa bortom alla försök till ursäkt.

-Ni paddlar som de undernärda herrarna hemma på roddklubben men sist sextanten gav position var vi fortfarande mitt ute på Atlanten. Jag får be att du visar ett i alla fall fingerat intresse för navigationen Evans, dessa dagdrömmande årtag har kostat oss många minuter alleredan.

-Undernärda sextanter sir, dubbel hastighet svarade Evans med ett tonfall lika torrt som en Alentejo-skinka på det luftiga lantbröd som var hans kisande blick. 

-Jahaaa det är det det betyder, ska jag ta på byxorna igen?

Det var ingen slump att just Evans satt i kanoten och mekaniskt, men med yttersta precision, förde fram havsvidundret mot dess destination. Evans McEvans var hans namn, ett namn han bar som den stoltaste rikshövitsman bär sin ceremonisköld, även om han dock aldrig yppade namnet för någon, vilket var en av de många anledningar att han nu befann sig på havet med en hattförsedd mustaschmästare. Ett annat var den blicken han ägde som inte var någon annan än just hans, kalkylerad som den var för yttersta arrogans och minsta möjliga användbarhet i en vinkel som skulle ha dugt utomordentligt gott som avfyrningsramp för mindre projektiler, exempelvis fyrverkeripjäser.

Ögonen kalkylerade minsta ojämnhet i färden och justerade sin bana därefter för att säkerställa det solursfasta pekandet med näsan mot en okänd horisont långt uppe i atmosfären. Han hade förfinat den goda mänskliga kvaliteten att hålla sig fullständigt ointresserad inför allt som händer runt omkring av den enkla anledningen att det inte hade anstått en man i hans stånd att blicka ut över någonting alls och gjorde det således inte vilket fick den intressanta bieffekten att alla hans andra sinnen skärptes i totalt samförstånd med näsvinkeln. Reaktionsförmågan var den hos en siare och luktsinnet det hos en stornäst kameleont. Kameleontens förmåga att byta hudfärg hade Evans inte akvirerat, men ännu stod inte näsan i zenit, så allt hopp var inte ute. Nu visade han prov på den enda synliga reaktion i hans väsen man kunde uppfatta, en knappt synbar flämtning med en näsborren som brukade betyda nalkande orosmoln vilket snabbt trängde fram till mina synceller.

-Här uppe hittar de mig aldrig!

-Säg Evans, vad vädrar ni?

-Svävare sir, nordöstlig riktning, 12 distansminuter, 23 knop.

-Sällskap? Nå det kan bara vara av ondo i detta skedet av utflykten, min tidsplan har en sekundpassning och detta står inte med någonstans. Såklart skulle jag kunna revidera min tidsplan, det är ändå min tidsplan och den gör jag vad helst jag befaller med, men jag har för närvarande inte lust med dylika sjöfånerier och svaga löften om humbug och dansuppvisningar.
-Bugg på sjön sir, självklart.

Ett gäng minuter, vi kan kalla de tjugo, senare smutsades horisonten med en fläck av mänskligt skapat åbäke och gjorde därmed processen kort med den symmetri i landskapet som ditintills gjort resan förhållandevis behaglig och hållit mitt något impulsiva humör i schack. Humöret hade nu börjat vända och mordiskt raseri såg ut att gå mot schack matt.

-Smolk i min bägare! En vän av stil och form skulle omöjligen kunna besudla denna havsutsikt med sin egen jästa närvaro, detta leder mig att tro att denne kanalje innehar noll och intet av den varan, rätta mig om jag har fel Evans?

Evans rörde som vanligt inte en min. Detta var mycket fördelaktigt för honom då jag nu hade börjat tumma på mitt gamla Winchester-gevär. Evans kunde naturligtvis inte se något av det men hans övriga sinnen skvallrade tidigt. Kanoten höll sig spikrak i nordlig riktning, årtagen korrigerades ständigt för jordens rotation och eventuella tidvattenströmmar med det lättaste handlag en människa kan uppbringa. Förmodligen lättare ändå, men att Evans skulle vara annat än en människa slog de flesta som befängt, mest av den anledningen att man inte ens med god fantasi skulle kunna uppbringa ett väsen märkligare än Evans och man tog det då för gott att han var i alla fall någorlunda mänsklig och lät allt som oftast ärendet bero. 

Inkräktaren började så sakta rita stora koncentriska cirklar i vattnet runt de båda herrarna och verkade leka katt och råtta som den förvuxna hajvalp tingesten liknade, men började snart skissa på ett spiralmönster som tog den närmare kanoten. Svävaren var stor som en norditaliensk kaffestuga men skiljde sig i färgen som var en avmattad svart nyans. Kaffestugorna brukade å sin sida gå i en pastoralt gulfärg av sämre kvalitet blandad av lokala förmågor i något rostigt tråg bakom kemisternas gårdsskjul. Att måla en kaffestuga i en kolartad kulör skulle ställt hela den sydeuropeiska sörpelindustrin på ända och därtill sett fullständigt löjeväckande ut. Att lägga tid på samtal och kokkaffe i en sådan ocharmig och med tiden kvalmig lokal, på grund av den svarta färgens tendens att bestrida solstrålarnas rätt att studsa fritt från husets väggar, ter sig för de flesta italienare snudd på komiskt. 

Gulfärg hade ändå inte hjälpt er sliskiga Quitafrio.

Dold bakom de stora blåsbälgsliknande luftkuddarna var kommandobryggan där det hemliga sällskapet sysslade med sina långtråkiga sysslor. Effektiviteten var låg, kroppsspråket talar  alltid sanning då det inte kan något annat och här var det frågan om tveksamma och obekväma kast mellan bryggans olika funktioner och stationer och ett ständigt krockande med kollegorna vilket i sin tur gav upphov till en myriad av 'jaha ja', 'pass på', 'klart skepp' och 'anfäkta', allt med största möjliga tidsåtgång. 

Vid sidofönstret stod en vit inskription som löd NSM-IGP-8. Här behövde Evans inte ens fladdra med näsborrarna åt båten som nu var bakom honom innan han tog ton: 

'Nautiska säkerhetsmyndigheten, internationell gränspatrull nr. 8'
Svävarens brölande växte sig starkare tills den var strax hundra meter babord och lade dieselmotorerna i tomgång. Den aktermonterade radion i kanoten sprakade till högst oangenämnt.

-Det här är IGP-8, anropar omärkt kanot etta nolla nolla meter öster om min för, kom.

-Jag förstår inte varför du insisterade på att medbringa den där tingesten Evans, oljudet den för med sig är av en högst irriterande art. sa jag uttråkat och tog radions mikrofon med vänster hand.
-Det här är Kapten Longhorn på Rättvisans Domarklubba. Till att börja med tänker jag inte komma någonstans utan jag har för avsikt att fortsätta i min nuvarande kompassriktning och jag förutsätter
att du gör detsamma. Därutöver utropar jag härmed denna frekvens som min och beordrar dig med mitt ämbetes makt att omedelbart avlägsna din släpiga stämma från mitt luftrum och din gistna eka från mina farvatten. Nej vänta, bättre upp, rada upp din besättning på däck så jag kan skjuta prick på er, jag skulle kunna använda er båt för hattförvaring. Seså seså, ett två för bövelen, utan dröjsmål och gärna med skam i blicken så ni pensioneras med en gnutta heder.

Efter några sekunders tystnad sprakade det till på nytt.

-Uppge identifikationsnummer och slutdestination, kom.

-Pschaw, maken till oartig man Evans, var har moralen tagit vägen? fräste jag.
-Belgien sir silade Evans mellan tänderna, -Repressalier sir?
-Naturligtvis, många och genomgående. Rättvisans hammare får inte dra benen efter sig när det kommer till brådskande ärenden som detta.

Smilfink.

Jag tog upp mikrofonen mot min välfuktade mun ännu en gång.

-Du slår mig som synnerligen oregerlig. Att du lyckats hålla din getost till båt på rätt köl ända hit är ett medicinskt mirakel då människor med din specifika tankekapacitet brukar ha svårt att stå upprätt i svag bris. Jag skulle gladeligen forska vidare i detta om jag inte haft en uppgift att sköta, men när nu så är fallet ska jag dock inte lämna dig helt vind för våg. Passande vore nog om du fick 
konversera med någon på samma nivå som du själv, vad sägs om en marulk?

Jag lyfte av radion från dess fästen och slängde den beslutsamt i vattnet med en exakthet som gränsade till slump om en lekman hade fått återge berättelsen; radion bröt ytan i en snäv  vinkel som inte medgav några utbrytande vattendroppar från den stilla ytan. Med ett förnöjt 'glorp' svalde havet tacksamt pjäsen till min ej nedstänkta savannkostyms stora förtjusning. 
Svaret dröjde inte, svävarens fläktar bröstade upp sig igen och förde den rakt i kanotens färdriktning. På däcket ovanför bryggan uppenbarade sig en kort herre i en maläten mörkblå kostym och smutsgrå mustascher med en gulnad kaptensmössa som en oljig krona på det illa passande verket. Han flängde upp en megafon och gastade i en allt annat än kamratlig ton:

-Identifiera er omedelbart eller bered er på att bli bordade!
-Ha! Borda min kanot och därmed få hans fuktiga kängor dansandes gammelsnoa på mitt ofläckade däck? Har du någonsin hört något så befängt Evans?
-Fuktig gammelsnoa sir, mycket frånstötande.

Jag tittade beslutsamt på mitt Winchester.

-Tryckpatron Evans, jag tror jag nöjer mig med att sänka hans hatt, den kan gott behöva en redig tvätt.

McEvans tittade däremot inte alls när han tog paddeln i en hand och rodde oförtrutet medan vänster hand fiskade fram en tryckpatron ur ammunitionslådan och räckte den till mig. Jag laddade geväret utan krusiduller men blev plötsligt uppslukad av en cirrusformation i öster och började föra anteckningar i väderloggboken. Cirrusmolnens omen flyter ljudlöst över de fiskare som ovetande döms till döden under dem när ovädrets makter smyger sig på. De viskar tyst om en väderfront på frammarsch eller ett redan passerat nystan av blixtar och mäktiga svall.  Kunde dessa möjligen vara en kvarlämning från en storm, en elegi över de sjömän som dukat under i dess mage och de skrov som krossats under dess fötter?

-Men här går du bet gamle Cirrus, försöker du besegra mig drar jag med dig i djupet, mina lungor är starkare än dina tänkte jag något högre än planerat.
-Hatten sir påpekade Evans.

-Visst ja, utmärkt.

-Nu ärunte så fluffig längre!

Geväret tog jag i vänster hand och manövrerade avtryckaren med gåspennan för att inte sinka återupptagandet av mina noteringar. Skottet brann av med en lätt hostning som när du och jag harklar oss på morgonen och Winchester var nu redo för en ny dag. Luften blev med ens tung av krutgaserna som vederkvicker alla rättvisans skipare och ger dem något drömskt i blicken varje gång den förnimmas i flimmerhåren. Evans flimmerhår höll sig dock över denna dimmiga andedräkt av eld och missade således det hela vilket naturligtvis inte bekom honom det minsta.
Ett ljudligt 'twang!' hördes när projektilen kysste mässingsankaret på kaptenens mössa och skickade bonaden av hans hjässa med en sådan fart att de sista grånande stråna på hans huvud för en gångs skull låg välkammade så som det bekommer en kapten. Karln föll till marken och utstötte ett märkligt pipande läte som fick mig att minnas svalorna jag en gång tog under mina vingar och tränade till den skarpaste luftcirkusen världen skådat. Det var dock länge sedan nu, så fokus kom tillbaka till kaptenen som när han insett att hans magra lekamen var oskadat återigen störtade ner i bryggan.

-Mitt i prick sir anmärkte Evans.
-Jag såg då rakt inte någon prick på den mössan, men rätt har du hur
man än ser på saken.

Under tiden rådde stor aktivitet på den frustande svävaren. Sirener tjöt och det kokade av människoarmar och förvåning på bryggan.Väl värt att notera är att dessa svävare vid den tidpunkten förmodligen var det äldsta förutom urtidsfiskarna som simmade i dessa vatten. 
Deras pösiga lufttankar bylsade upp och ner och fick dem att likna stora älgar som låg och flämtade under en gran efter en sällsynt spurt från ett rovdjur. Sirenerna var en kvarleva som så många andra traditioner på sjön var oerhört seglivad. Då alla myndighetsbåtar var utrustade med visuella varningsmetoder saknade dessa evigt tjutande skräntutor all funktion men skulle likväl tutas i så fort det blev angeläget; om silltunnorna började gapa tomma, om rorsman var olycklig eller om kaptenen besköts från en kanot. 
Detta är ett av två irritationsmoment på sjön, det andra är ju oangelägenheten med att det inte finns fast mark varvid man kan nyttja sina strutsskor vilket i kombination med den salta luften sjufaldigt ökar risken för torksprickor i skodonen. I ljudlandskapet kunde man snart även urskilja ett annat ljud, ett mekaniskt surrande när de två automatkanoterna aktiverades i fören. De reste sig på darriga ben och påminde om två nyvakna flamingohonor när de vände sina spetsiga huvuden i kanotens riktning.
'Vrrrrrrrrr' fräste fåglarna när de vevade iväg hundratalet projektiler över kanotens för.

-Det verkar som om de retalierar sa Evans torrt.
-Har jag haft möjlighet att berätta om denna kanots konstruktion?
-Nej sir.
-Stålet kommer från tonganesiskt järn som ju är det hårdaste som går att uppbringa. Det har sedan härdats i en kryokammare respektive en masugn eldad med francium, sakta ned till minus etthundraåttiotre grader och därefter upp till plus ettusenfyrahundrafyrtiotre grader. Processen upprepas fem gånger under loppet av åtta år och förstärks sedan med engelsk kobolt samt en hartsbaserad lack framställd av väv från kevlarmatade spindlar. Låt dem hållas Evans, vi sitter tämligen säkert.

Evans ena ögonfrans vajade en millimeter i sidled, en bieffekt av den tilltagande vinden för alla observatörer utom de allra mest uppmärksamma, som i själva rörelseriktningen kunde uttyda brist på frivillighet i muskelrörelserna under den bråkdelen av en sekund det tog innan de minutiöst kammade hårstråna föll tillbaka i sitt sirligt kurvade arrangemang. Det verkade rentav som om Evans var imponerad. Om detta hade skapat rubriker i hemlandet skall sägas att chocken inte var mindre hos Evans själv, som i sitt monumentalt långa och exakta liv aldrig förr mött en sådan nyckfull känsla och tillät sig således för en sekund dröja kvar vid minnet av den. Han blev dock tacksam när situationen avledde hans uppmärksamhet i ett annat håll, ännu en gång surrade det till från kaskelottvalens fläskiga stålfingrar och luften mättades med ens av ett monsunregn av glödande regndroppar. Evans anade en ny känsla, denna gången bekant och därför kontrollerbar och utsökt. Evans hade blivit skjuten.

-Det lättar mitt sinne att höra att vi inte löper risk att sjunka och jag vill inte tynga dig med personliga ärenden, men det verkar som om min kroppshydda perforerats av en projektil.
-Så osportsligt.
-Mycket, sir.
-Nå bry inte ditt väsen med sådan ovidkommande information, jag lät stoppa ditt rockfoder med skottsäkert pergament så du skall se att ditt lekamen är lika operforerat som ett såll där alla hål limmats igen. Eller kanske ett såll som ännu inte har perforerats.
-Limmade pergament, målande beskrivning sir.
-Dock har jag tagit beslutet att bli upprörd över saken, de försökte trots allt avpolletera min förste rorsman utan att fråga först, bristen på sjövett är bortom ursäkt.