Först tidigt på morgonen ser jag stugan, täckt av ett fruset moln av snö.
Solen har gått upp men ljuset verkar inte vilja lysa upp skogen, trädenär höljda i ett skuggspel som kusligt böljer fram och tillbaka.
Jag pulsar fram till dörren och knackar på. Två gånger.Till en början är det alldeles tyst, ännu mer så än innan. Jag verkar ha skrämt bort de sista levande varelser som orkar upprätthålla en existens i denna kyla. Det måste vara under 30 minusgrader. Så kallt att inte ens ljud orkar fram. Granarnas knakande verkar kvävt, vridet. Fåglarna sjunger inte längre. Efter någon minuts väntande känner jag lätt på handtaget, märker att dörren är olåst och jag tar ett kliv innanför dörren, medveten om att det kanske inte uppskattas att gå in på eget bevåg men i detta tillfälle vinner min längtan till värme.
Stugan består av ett enda niokantigt rum, svagt upplyst av en falnande eld i en kamin mitt i rummet som verkar vara byggd av en rödaktig ädelsten. Då stugans fönster är övertäckta med snö bryter inte den ännu svaga solen igenom, det flämtande ljuset från ett par glödande kolbitar är allt som syns. Jag tar ännu ett steg in för att se mig omkring, då jag ser någonting på andra sidan av kaminen. Det är ett par ögon som vasst stirrar på mig.
Varelsen tar ett par små steg framåt, tillräckligt för att man ska se silhuetten av vad som verkar vara en hund vid första anblick. När jag tittar närmare ser jag att det definitivt inte rör sig om en hund. Huvudet är spetsigt och vasst som en drake,
och pälsen ser mer ut som fjäll. Bakbenens pumpande muskler tar omedvetet spjärn som för att förbereda ett eventuellt kommando från medvetandet att attackera.Paralyserad står jag kvar och försöker bedöma om den är hotfull. Det verkar inte så, den stirrar på mig bestämt som om den redan bedömt mig och vet att jag inte utgör ett hot, långt innan jag har gjort detsamma, dock med en vaksamhet i blicken för att visa att jag är inte är i mina domäner längre.
Vi står så i nästan en timme, tills rasslet av dörrhandtaget hörs bakom mig.och pälsen ser mer ut som fjäll. Bakbenens pumpande muskler tar omedvetet spjärn som för att förbereda ett eventuellt kommando från medvetandet att attackera.Paralyserad står jag kvar och försöker bedöma om den är hotfull. Det verkar inte så, den stirrar på mig bestämt som om den redan bedömt mig och vet att jag inte utgör ett hot, långt innan jag har gjort detsamma, dock med en vaksamhet i blicken för att visa att jag är inte är i mina domäner längre.
-Så du hittade hit.
-Ja, till slut.
-Det var ju synd.
-Du ville inte att jag skulle komma?
-Nej, det var därför jag gav dig fel vägbeskrivning.
-Så det var inget spel för att få mig att glömma hur jag tog mig hit?
-Nej men det var ju en oväntad fördel. Det kan komma till användning.
-Hur menar du?
-Nej men det var ju en oväntad fördel. Det kan komma till användning.
-Hur menar du?
-Tolka det som du vill, jag har inte tid att larva mig med ordlekar.
Utan att titta på mig går han förbi mig och lägger två knyten på ett bord.
-Vad har du där?
-Fasaner.
-Jaså, jag såg inte att du hade ett gevär med dig in.
-Och jag hade inte med ett ut heller.
-Har du satt upp fällor?
-Nej, inte fågelfällor alla fall.
-Så hur gör du?
-Kom in.
Jag tar av mig mina snöskor och går in i rummet, fortfarande under den hundliknande varelsens uppsikt. Blaze verkar dock lugn, så jag följer med. Han slår sig ner i en sliten Chesterfield-fåtölj ställd mot kant nummer 5 räknat medsols från ytterdörren och häller upp ett mått ljummen Galliano i en bucklig stålkopp, fortfarande med Stetsonhatten nerdragen till hakan.
-Sitt ner.
Jag slår mig ner i fåtöljen bredvid och låter honom hämta andan innan jag börjar ställa frågor. Han verkar inte överväldigande glad över min närvaro.
-Det är inget husdjur.
-Han verkade inte särskilt arg när jag kom in.
-Jag har berättat att du kanske skulle dyka upp.
-Han ser inte ut som en hund.
-Han är ingen hund heller. Eller en "han" för den delen.
-Vad är han, förlåt, hon då?
-Det är ingen "hon" heller. Det är till hälften örn.
-Och den andra hälften?
-Om den här intervjun ska handla om det får du prata med det själv, jag har inte tid för dina zoologiska utsvävningar.
-Ok. Jag såg förresten inga fotspår utanför dörren?
-Du har alltså ögon. Forskarvärlden kommer kasta sig över dig när du kommer tillbaka. Om du kommer tillbaka.
-Har du varit ute länge?
-Ett år eller så. Jag lever bortom tid.
-Ett år??
-Fasaner är misstänksamma djur, de kräver tid.
-Vi kan återkomma till det. Du har ju snabbt blivit ett enormt fenomen, den mest självklara frågan är ju hur det har påverkat dig?
-Hur påverkar det dig om någon säljer en gammal handske som inte är din?
-Hur menar du?
-Svara aldrig på en motfråga med en motfråga. Vi är tillbaka där vi började och har inte lärt oss någonting. Ditt drag. Nästa fråga.
-Så du har inte förändrats alls av din berömmelse?
-Talande ugglor blir berömda. Om du var en uggla skulle du kanske bli berömd.
-Men det är ju ändå ditt liv som exponeras, menar du att du ställer dig helt neutral till hela mediacirkusen runt din blogg?
-Cirkus? Du menar att du skrattar åt mig?-Nej nej jag menade..
-Skrattar du inte på cirkus?-Jodå, men vad jag..
-Varför skrattar du på cirkus? Har du ett fel?
-Skrattar du inte på cirkus?-Jodå, men vad jag..
-Varför skrattar du på cirkus? Har du ett fel?
-Ja nej men det var en liknelse.
-Och vilken fantastisk liknelse det var. Sluta upp med dessa journalismcharader och gör något vettigt istället. I ditt fall skulle jag skaffa en talande uggla.
Han tittar rakt ut i rummet med ett totalt ointresse, ansiktet dolt av en skugga kastad från en uppstoppad tapir, en av många jakt-troféer i stugan.
-Men om vi börjar från början, var kommer Blaze ifrån, vem är han?
-Borde inte du veta sånt innan du ger dig ut i ödemarken för att hitta mig?
-Det finns inget att veta, du finns inte i några papper eller register, det är som om du inte fanns innan bloggen startade.
-Jag har varit verksam länge, hur länge kommer ingen längre ihåg. Låt oss säga så här; du fanns inte för mig innan du invaderade mitt kastell.
-Så du menar att när jag ko..
-Nej vänta, stryk det sista, du finns fortfarande inte för mig. Du irriterar mig. Som ett hårstrå i någon annans mat, det påverkar inte mig direkt men det är tillräckligt nära mig för att fräta på mitt välsnidade psyke, så jag kommer nog
att tänka bort dig nu. Ett tu tre. Så var det klart.
-Men om jag irriterar dig påverkar jag ju dig, då måste jag finnas.
-Ni min herre, är som en ål i en burk.
-Hal?
-Bara i håret. Nej, rätt svar var onödig.
-Hal?
-Bara i håret. Nej, rätt svar var onödig.
Kanske skulle några lättare frågor mjuka upp honom.
-Jag ser att du har hela väggen full av jakttroféer, jagar du mycket?
-Nej de kommer upp och hänger sig själva på väggen när jag sover.
Jättemärkligt, måste vara kylan som förvirrar dem.
-Du verkar ovillig att prata med mig, är du misstänksam?
-Misstänksamhet doftar av tvivel, något jag föddes utan. Följ mig till biblioteket.
Vi går till andra sidan rummet där hela väggen är fylld av dammiga böcker
från golv till tak, till synes utan ordning.
Hur många böcker är det?
-Mellan en och en miljon.
-Har du läst alla?
-Ingen.
-Varför inte?
-Jag har skrivit dem. Jag vet vad som står i dem.
Jag ögnar igenom samlingen, ämnesvalen verkar vara helt slumpmässiga.
"Sabrering och Du", "Soluppgång röd - som blod", "När jag mötte Lassie", "När Lassie mötte mitt Winchester".
Under tiden sätter sig Blaze vid det sneda Bayreuthpianot. Innan jag får en chans att fråga om boksamlingen sätter han igång att hamra på alla tangenter samtidigt. Den ostämda väggen av toner skär i mina öron.
Efter ett par timmar får jag hålla för öronen för att inte få huvudvärk.
Plötsligt slutar han tvärt att spela.
-Det där stycket är som du.
-Hur?
-Ohyggligt irriterande. Vid första lyssningen vill man bara äta upp sitt
ansikte för att slippa höra, sedan tänker man att det kanske kan bli bra
med lite ändringar i arrangemanget, innan man märker att det inte spelar någon
roll vad man gör, pianot är ostämt från början.
-Vad försöker du säga?
-Vad försöker du fråga?
-Svarade inte du precis med en motfråga?
Det sista jag hörde innan de svaga skuggorna förlorade sin kontrast och flöt in i ett grått hav var ett skarpt klirr när Winchesterskottet perforerade min kameralins runt min hals på sin väg mot mitt hjärta.
Jag hade bara knappt skrapat på hans yta.
