Blaze & Faunan

     Jag befann mig ännu en sen tisdagseftermiddag spelandes canasta vid det gustavianska spelbordet. Motspelaren var i vanlig ordning den tama jaktfalken som vid det här laget hade sina fågelbryn försatta i djupa veck efter ett drag av mig som föll sig till synes omöjligt att trumfa; falken byggde snabbt och säkert upp till en röd canasta men blev aningen för vild i sin blinda jakt efter den åtråvärda potten och lika snabbt som kortets trippla lager av påstruken kartongs inneboende stabilitet tillät låg min vilda tvåa överst och låste därmed effektivt högen.
    Mitt lugn hade enbart överträffats av min vidsynthet som visade sig vara en handfull snäpp vassare än falkens. Detta vill inte säga lite då falken som art välsignats med ypperligt god syn i genetikens nyckfulla lotteri. Detta behöver dock inte gälla alla områden, i synnerhet hasard med dess ständiga riskkalkylering finner falkar vara mödosamt för sinnet och efter den ödesdigra missräkningen avgjorde jag partiet lika slutgiltigt som galant vilket gav upphov till ett frustrerat vrål från falken som verkade penetrera alla sinnen som en istapp ilandes genom vinternattens frusna mörker ner ens kapuschong.

Vadbefalls, äss i handsken??

-Dina röstresurser hjälper dig inte denna gång, falk.
-Skriiiiii!!
-Lägg band på dig yngling.
-Skriiiiiiiiii??
-Ett parti till? Jag roas av det enstaka hasardspelet lika mycket som gement folk, ja det kan hända att jag rent av finner ett lite större nöje än dig min gode falk, men att göra detta till ett kladdigt manér hyser jag inga intressen för. Ofta har jag sett genom fingrarna med dina vanskliga upptåg då jag anser din sociala tafatthet vara tämligen näpen men nu är tålamodet tappat!

Jag reste mig upp på ett allt igenom beräknat sätt, perfekt tyngdpunktsfördelning genom hela rörelsen och den genomfördes ej för snabbt.

Med tjurstarka klättrarnypor grep jag beslutsamt tag i två av borddukens hörn. Det tunisiska siden duken mästerligt vävts av glänste till i den falnande sensommarsolen och återvände sedan till den jadegröna matthet den ägt allt sedan den färdigställdes medan en pust av fikonträdens milda sötma virvlade in i rummet genom de moriska fönstren som på glänt skänkte välkomna förfriskningar till det bistra humöret som etsats fast i mitt ansikte. Mildrad något av tanken på en värld utan den krånglande och uppenbarligen feljusterade falken lättades greppet, men låg snabbt fast igen efter insikten om att en tillrättavisning, en gång påbörjad men ej avslutad, var till ingen nytta.

    Luften stod med ens still och falken andades tungt, näbben gav ifrån sig små väsanden.

Skulle det verkligen te sig så, att denna förfrågan om revansch skulle explodera rakt ut i luften och sprida korten som de snöflingor som skulle täcka allt i den tysta staden om bara några korta månader? Den hos falken gnagande tanken fick inte tillfälle att utveckla sig till en fullfjädrad (tackar) oro.

Med spänsten hos tjugo tryckfjädrar (tack så mycket) rycktes duken av bordet med en snärt som verkade klyva luften itu och fick blicken hos den annars så samlade fågeln att flacka. Han flög snabbt mot en obestämd destination i rummet som förhoppningsvis kunde skänka lä från detta plötsliga uppbrott i eftermiddagen. Det var redan för sent, duken sjöng genom rummet helt obrydd om luft och hinder, hastigheten lämnade kanterna fransiga och utmattade.

Falken gav ifrån sig ännu ett skri, denna gång i ren frustration och ängslan riktad ut mot staden utanför men till ingen speciell. Igen flydde alla spår av ljud, denna gång var tystnaden fylligare och kröp som giftgas in i spelrummets minsta skrymslen.

Bara lilla jag på genomresa ja hej hej

Falken uppbragte inte mod att röra sig förrän minuterna som gått kunde räknas i tiotal och då med en försiktig gång i närheten av tändstickshumidoren, där stickorna i diafasvässat sandelträ hölls i sin ideala fuktighet ständigt övervakad av humidorens alla bronsmätare.

Vingarna antog han vara i god form men vågade inte bekräfta sin teori i rädsla för att röja sin position som naturligtvis var väl synlig för min vakande blick långt innan. När det mesta av det algeriska dammet hade lagt sig tillrätta där det passade blickade flygfät betryggande runt i rummet efter den till synes försvunna Blaze Longhorn. Han tittade mot spelbordet där han kommit så nära att vinna bara en obetydligt kort stund tidigare och fick se något han i sitt korta liv aldrig skulle komma att glömma.

    Då de små ögonen öppnades med en skräckblandad nyfikenhet över huruvida livhanken var i fortsatt behåll blev bestörtelsen om möjligt mer total än vid den tidigare flykten från det imminenta kaosutbrottet; rummet var i ett skick som exakt motsvarade minnet av det från tiden innan ögonlocken stängdes. Inte en pinal verkade ha bytt sin plats mot en ny och chansartad, allt var ordnat med den svala precision som alltid slog en då man blickade ut över en del av Casbah Longhornius, oavsett om man vilade ögonen på bibliotekets pergamentmontrar eller kapplöpningsbanans juvelbeströdda läktare.

I efterdyningarna av dukens hastiga försvinnande sjönk lufttrycket i huset som följd av snärten som verkade ha överraskat själva atmosfären, däri låg den enda förändringen falken kunde förnimma; en hetsig cirkulation av damm importerat från trädgårdens röda sandgångar av den plötsliga tryckfallet i rummet.

Där stod jag, Blaze Longhorn, hållningen vinkelrät mot det bonade marmorgolvet i en pose fastgjuten som hade den varit huggen i Fresisk eternit. I mina slanka händer höll jag duken från Ghar al Milh, i nyskick så till den grad att även den blindaste av lokala vävare hade känt igen sitt eget hantverk enkom på den rena sidendoften som förutom sin lågmälda men skarpa ton av rökig lampolja och salt fisk nordafrikanskt siden alltid har även besitter en upplevelse av den kustnära buskvegetationen som väveriernas luft alltid låg marinerad i. Inom kort efter att duken lämnar väveriet mattas dock doften av och ersätts med den nya ägarens alla laster, hemligheter och böjelser men så icke här, i spelrummets hermetiskt tillslutna milieu kunde den som var påbjuden få spännas på sinnesbågen och låta upplevelsens pilar penetrera sina flimrande hår i dofternas regnskog.

    All denna fragrans gick falken om intet på grund av hans fysiska tillkortakommanden, inte för att han var en falk då de ju har ett alldeles utmärkt luktsinne, nej denna depravans berodde på falkens faiblesse för Cortez-cigariller vars fuktigt besuttna vaniljtoner dövade falkens känslighet och dessa var tvungna att rotborstas rätt ur näbbgöken på honom innan han tilläts inträde till spelrummet vilket också tenderade att göra honom en smula snuvig.

-Skriiii*host*iiiii*harumph*iii*krax*iii

Mina nypor kunde ha befäst säkringslina till ett sherpaläger i nepalesisk kuling men höll istället duken fast och tryggt som ett rättvisans segel med vilket jag nu fördes med raska knop genom den spridda arkipelag falken kallade ego. De få grund som inte stod på mitt sjökort stod knappast på falkens heller, det var tydligt att han varje sekund lärde sig saker om sitt eget resonerande som repade hans sjöpinade jolle bortom både hopp och vilja till räddning.

Mitt vältränade och med mästerlig hand beskodda skrov gled över de små parenteserna som en bärplansbåt i krabb sjö vilket ytterligare förstärkte den sjunkande blicken falken hade börjat strö omkring sig som om blickar plötsligt hade blivit gratis.

-Skr.. ..iiii..?

-Det är dina ord, inte mina.

-Skrii?!

-Som du vill, en mälning vid din egen klo, men din korg kommer aldrig fyllas mer, falk.

-Skri.

Med en darrande stämma men en aktansvärd beslutsamhet gick falken fram till balkongen där rankor av mogen Alicante Bouschet drog som spunnet socker mellan de i morisk sirl smidda järnen i räcket och den utskjutande baldakinen med sina pärlband av millefiori mellan de djupkarvade ribborna av zebraträ, tog in den dova ökenluften en sista gång mellan druvornas raster och hoppade mot den avlägsna gatans eviga tystnad. Ett enda bestämt vingslag hade styrt kursen bort mot en okänd men ändå säker framtid men vi visste båda att det var sista gången vingarna kände sciroccon bland fjädrarna.

Själv gick jag med ens och bokade tvättid, mangel är inget jag håller mig med privat.

/Blaze "Wings" Longhorn

Blaze Sjöfararen

-Ett två Evans, ett två!

Kanoten skar djupa sår i vattenytan utan att be om förlåtelse. Det här var en kompromisslös expedition från vilken det inte fanns någon återvändo, redan i planeringsstadiet stod det klart att någon skulle behöva sona för det som skett och just nu var det vattnet som fick ta det svåraste straffet. Kanotens läge i vattnet var det av en svärdfisk som länge ruvat på en hämnd den nu med en morbid känsla av upprymdhet och glädje var på väg för att utmäta utan att någonsin se åt sidan på de distraktioner som kunde avleda den bergfasta övertygelsen att någon gjort den illa bortom alla försök till ursäkt.

-Ni paddlar som de undernärda herrarna hemma på roddklubben men sist sextanten gav position var vi fortfarande mitt ute på Atlanten. Jag får be att du visar ett i alla fall fingerat intresse för navigationen Evans, dessa dagdrömmande årtag har kostat oss många minuter alleredan.

-Undernärda sextanter sir, dubbel hastighet svarade Evans med ett tonfall lika torrt som en Alentejo-skinka på det luftiga lantbröd som var hans kisande blick. 

-Jahaaa det är det det betyder, ska jag ta på byxorna igen?

Det var ingen slump att just Evans satt i kanoten och mekaniskt, men med yttersta precision, förde fram havsvidundret mot dess destination. Evans McEvans var hans namn, ett namn han bar som den stoltaste rikshövitsman bär sin ceremonisköld, även om han dock aldrig yppade namnet för någon, vilket var en av de många anledningar att han nu befann sig på havet med en hattförsedd mustaschmästare. Ett annat var den blicken han ägde som inte var någon annan än just hans, kalkylerad som den var för yttersta arrogans och minsta möjliga användbarhet i en vinkel som skulle ha dugt utomordentligt gott som avfyrningsramp för mindre projektiler, exempelvis fyrverkeripjäser.

Ögonen kalkylerade minsta ojämnhet i färden och justerade sin bana därefter för att säkerställa det solursfasta pekandet med näsan mot en okänd horisont långt uppe i atmosfären. Han hade förfinat den goda mänskliga kvaliteten att hålla sig fullständigt ointresserad inför allt som händer runt omkring av den enkla anledningen att det inte hade anstått en man i hans stånd att blicka ut över någonting alls och gjorde det således inte vilket fick den intressanta bieffekten att alla hans andra sinnen skärptes i totalt samförstånd med näsvinkeln. Reaktionsförmågan var den hos en siare och luktsinnet det hos en stornäst kameleont. Kameleontens förmåga att byta hudfärg hade Evans inte akvirerat, men ännu stod inte näsan i zenit, så allt hopp var inte ute. Nu visade han prov på den enda synliga reaktion i hans väsen man kunde uppfatta, en knappt synbar flämtning med en näsborren som brukade betyda nalkande orosmoln vilket snabbt trängde fram till mina synceller.

-Här uppe hittar de mig aldrig!

-Säg Evans, vad vädrar ni?

-Svävare sir, nordöstlig riktning, 12 distansminuter, 23 knop.

-Sällskap? Nå det kan bara vara av ondo i detta skedet av utflykten, min tidsplan har en sekundpassning och detta står inte med någonstans. Såklart skulle jag kunna revidera min tidsplan, det är ändå min tidsplan och den gör jag vad helst jag befaller med, men jag har för närvarande inte lust med dylika sjöfånerier och svaga löften om humbug och dansuppvisningar.
-Bugg på sjön sir, självklart.

Ett gäng minuter, vi kan kalla de tjugo, senare smutsades horisonten med en fläck av mänskligt skapat åbäke och gjorde därmed processen kort med den symmetri i landskapet som ditintills gjort resan förhållandevis behaglig och hållit mitt något impulsiva humör i schack. Humöret hade nu börjat vända och mordiskt raseri såg ut att gå mot schack matt.

-Smolk i min bägare! En vän av stil och form skulle omöjligen kunna besudla denna havsutsikt med sin egen jästa närvaro, detta leder mig att tro att denne kanalje innehar noll och intet av den varan, rätta mig om jag har fel Evans?

Evans rörde som vanligt inte en min. Detta var mycket fördelaktigt för honom då jag nu hade börjat tumma på mitt gamla Winchester-gevär. Evans kunde naturligtvis inte se något av det men hans övriga sinnen skvallrade tidigt. Kanoten höll sig spikrak i nordlig riktning, årtagen korrigerades ständigt för jordens rotation och eventuella tidvattenströmmar med det lättaste handlag en människa kan uppbringa. Förmodligen lättare ändå, men att Evans skulle vara annat än en människa slog de flesta som befängt, mest av den anledningen att man inte ens med god fantasi skulle kunna uppbringa ett väsen märkligare än Evans och man tog det då för gott att han var i alla fall någorlunda mänsklig och lät allt som oftast ärendet bero. 

Inkräktaren började så sakta rita stora koncentriska cirklar i vattnet runt de båda herrarna och verkade leka katt och råtta som den förvuxna hajvalp tingesten liknade, men började snart skissa på ett spiralmönster som tog den närmare kanoten. Svävaren var stor som en norditaliensk kaffestuga men skiljde sig i färgen som var en avmattad svart nyans. Kaffestugorna brukade å sin sida gå i en pastoralt gulfärg av sämre kvalitet blandad av lokala förmågor i något rostigt tråg bakom kemisternas gårdsskjul. Att måla en kaffestuga i en kolartad kulör skulle ställt hela den sydeuropeiska sörpelindustrin på ända och därtill sett fullständigt löjeväckande ut. Att lägga tid på samtal och kokkaffe i en sådan ocharmig och med tiden kvalmig lokal, på grund av den svarta färgens tendens att bestrida solstrålarnas rätt att studsa fritt från husets väggar, ter sig för de flesta italienare snudd på komiskt. 

Gulfärg hade ändå inte hjälpt er sliskiga Quitafrio.

Dold bakom de stora blåsbälgsliknande luftkuddarna var kommandobryggan där det hemliga sällskapet sysslade med sina långtråkiga sysslor. Effektiviteten var låg, kroppsspråket talar  alltid sanning då det inte kan något annat och här var det frågan om tveksamma och obekväma kast mellan bryggans olika funktioner och stationer och ett ständigt krockande med kollegorna vilket i sin tur gav upphov till en myriad av 'jaha ja', 'pass på', 'klart skepp' och 'anfäkta', allt med största möjliga tidsåtgång. 

Vid sidofönstret stod en vit inskription som löd NSM-IGP-8. Här behövde Evans inte ens fladdra med näsborrarna åt båten som nu var bakom honom innan han tog ton: 

'Nautiska säkerhetsmyndigheten, internationell gränspatrull nr. 8'
Svävarens brölande växte sig starkare tills den var strax hundra meter babord och lade dieselmotorerna i tomgång. Den aktermonterade radion i kanoten sprakade till högst oangenämnt.

-Det här är IGP-8, anropar omärkt kanot etta nolla nolla meter öster om min för, kom.

-Jag förstår inte varför du insisterade på att medbringa den där tingesten Evans, oljudet den för med sig är av en högst irriterande art. sa jag uttråkat och tog radions mikrofon med vänster hand.
-Det här är Kapten Longhorn på Rättvisans Domarklubba. Till att börja med tänker jag inte komma någonstans utan jag har för avsikt att fortsätta i min nuvarande kompassriktning och jag förutsätter
att du gör detsamma. Därutöver utropar jag härmed denna frekvens som min och beordrar dig med mitt ämbetes makt att omedelbart avlägsna din släpiga stämma från mitt luftrum och din gistna eka från mina farvatten. Nej vänta, bättre upp, rada upp din besättning på däck så jag kan skjuta prick på er, jag skulle kunna använda er båt för hattförvaring. Seså seså, ett två för bövelen, utan dröjsmål och gärna med skam i blicken så ni pensioneras med en gnutta heder.

Efter några sekunders tystnad sprakade det till på nytt.

-Uppge identifikationsnummer och slutdestination, kom.

-Pschaw, maken till oartig man Evans, var har moralen tagit vägen? fräste jag.
-Belgien sir silade Evans mellan tänderna, -Repressalier sir?
-Naturligtvis, många och genomgående. Rättvisans hammare får inte dra benen efter sig när det kommer till brådskande ärenden som detta.

Smilfink.

Jag tog upp mikrofonen mot min välfuktade mun ännu en gång.

-Du slår mig som synnerligen oregerlig. Att du lyckats hålla din getost till båt på rätt köl ända hit är ett medicinskt mirakel då människor med din specifika tankekapacitet brukar ha svårt att stå upprätt i svag bris. Jag skulle gladeligen forska vidare i detta om jag inte haft en uppgift att sköta, men när nu så är fallet ska jag dock inte lämna dig helt vind för våg. Passande vore nog om du fick 
konversera med någon på samma nivå som du själv, vad sägs om en marulk?

Jag lyfte av radion från dess fästen och slängde den beslutsamt i vattnet med en exakthet som gränsade till slump om en lekman hade fått återge berättelsen; radion bröt ytan i en snäv  vinkel som inte medgav några utbrytande vattendroppar från den stilla ytan. Med ett förnöjt 'glorp' svalde havet tacksamt pjäsen till min ej nedstänkta savannkostyms stora förtjusning. 
Svaret dröjde inte, svävarens fläktar bröstade upp sig igen och förde den rakt i kanotens färdriktning. På däcket ovanför bryggan uppenbarade sig en kort herre i en maläten mörkblå kostym och smutsgrå mustascher med en gulnad kaptensmössa som en oljig krona på det illa passande verket. Han flängde upp en megafon och gastade i en allt annat än kamratlig ton:

-Identifiera er omedelbart eller bered er på att bli bordade!
-Ha! Borda min kanot och därmed få hans fuktiga kängor dansandes gammelsnoa på mitt ofläckade däck? Har du någonsin hört något så befängt Evans?
-Fuktig gammelsnoa sir, mycket frånstötande.

Jag tittade beslutsamt på mitt Winchester.

-Tryckpatron Evans, jag tror jag nöjer mig med att sänka hans hatt, den kan gott behöva en redig tvätt.

McEvans tittade däremot inte alls när han tog paddeln i en hand och rodde oförtrutet medan vänster hand fiskade fram en tryckpatron ur ammunitionslådan och räckte den till mig. Jag laddade geväret utan krusiduller men blev plötsligt uppslukad av en cirrusformation i öster och började föra anteckningar i väderloggboken. Cirrusmolnens omen flyter ljudlöst över de fiskare som ovetande döms till döden under dem när ovädrets makter smyger sig på. De viskar tyst om en väderfront på frammarsch eller ett redan passerat nystan av blixtar och mäktiga svall.  Kunde dessa möjligen vara en kvarlämning från en storm, en elegi över de sjömän som dukat under i dess mage och de skrov som krossats under dess fötter?

-Men här går du bet gamle Cirrus, försöker du besegra mig drar jag med dig i djupet, mina lungor är starkare än dina tänkte jag något högre än planerat.
-Hatten sir påpekade Evans.

-Visst ja, utmärkt.

-Nu ärunte så fluffig längre!

Geväret tog jag i vänster hand och manövrerade avtryckaren med gåspennan för att inte sinka återupptagandet av mina noteringar. Skottet brann av med en lätt hostning som när du och jag harklar oss på morgonen och Winchester var nu redo för en ny dag. Luften blev med ens tung av krutgaserna som vederkvicker alla rättvisans skipare och ger dem något drömskt i blicken varje gång den förnimmas i flimmerhåren. Evans flimmerhår höll sig dock över denna dimmiga andedräkt av eld och missade således det hela vilket naturligtvis inte bekom honom det minsta.
Ett ljudligt 'twang!' hördes när projektilen kysste mässingsankaret på kaptenens mössa och skickade bonaden av hans hjässa med en sådan fart att de sista grånande stråna på hans huvud för en gångs skull låg välkammade så som det bekommer en kapten. Karln föll till marken och utstötte ett märkligt pipande läte som fick mig att minnas svalorna jag en gång tog under mina vingar och tränade till den skarpaste luftcirkusen världen skådat. Det var dock länge sedan nu, så fokus kom tillbaka till kaptenen som när han insett att hans magra lekamen var oskadat återigen störtade ner i bryggan.

-Mitt i prick sir anmärkte Evans.
-Jag såg då rakt inte någon prick på den mössan, men rätt har du hur
man än ser på saken.

Under tiden rådde stor aktivitet på den frustande svävaren. Sirener tjöt och det kokade av människoarmar och förvåning på bryggan.Väl värt att notera är att dessa svävare vid den tidpunkten förmodligen var det äldsta förutom urtidsfiskarna som simmade i dessa vatten. 
Deras pösiga lufttankar bylsade upp och ner och fick dem att likna stora älgar som låg och flämtade under en gran efter en sällsynt spurt från ett rovdjur. Sirenerna var en kvarleva som så många andra traditioner på sjön var oerhört seglivad. Då alla myndighetsbåtar var utrustade med visuella varningsmetoder saknade dessa evigt tjutande skräntutor all funktion men skulle likväl tutas i så fort det blev angeläget; om silltunnorna började gapa tomma, om rorsman var olycklig eller om kaptenen besköts från en kanot. 
Detta är ett av två irritationsmoment på sjön, det andra är ju oangelägenheten med att det inte finns fast mark varvid man kan nyttja sina strutsskor vilket i kombination med den salta luften sjufaldigt ökar risken för torksprickor i skodonen. I ljudlandskapet kunde man snart även urskilja ett annat ljud, ett mekaniskt surrande när de två automatkanoterna aktiverades i fören. De reste sig på darriga ben och påminde om två nyvakna flamingohonor när de vände sina spetsiga huvuden i kanotens riktning.
'Vrrrrrrrrr' fräste fåglarna när de vevade iväg hundratalet projektiler över kanotens för.

-Det verkar som om de retalierar sa Evans torrt.
-Har jag haft möjlighet att berätta om denna kanots konstruktion?
-Nej sir.
-Stålet kommer från tonganesiskt järn som ju är det hårdaste som går att uppbringa. Det har sedan härdats i en kryokammare respektive en masugn eldad med francium, sakta ned till minus etthundraåttiotre grader och därefter upp till plus ettusenfyrahundrafyrtiotre grader. Processen upprepas fem gånger under loppet av åtta år och förstärks sedan med engelsk kobolt samt en hartsbaserad lack framställd av väv från kevlarmatade spindlar. Låt dem hållas Evans, vi sitter tämligen säkert.

Evans ena ögonfrans vajade en millimeter i sidled, en bieffekt av den tilltagande vinden för alla observatörer utom de allra mest uppmärksamma, som i själva rörelseriktningen kunde uttyda brist på frivillighet i muskelrörelserna under den bråkdelen av en sekund det tog innan de minutiöst kammade hårstråna föll tillbaka i sitt sirligt kurvade arrangemang. Det verkade rentav som om Evans var imponerad. Om detta hade skapat rubriker i hemlandet skall sägas att chocken inte var mindre hos Evans själv, som i sitt monumentalt långa och exakta liv aldrig förr mött en sådan nyckfull känsla och tillät sig således för en sekund dröja kvar vid minnet av den. Han blev dock tacksam när situationen avledde hans uppmärksamhet i ett annat håll, ännu en gång surrade det till från kaskelottvalens fläskiga stålfingrar och luften mättades med ens av ett monsunregn av glödande regndroppar. Evans anade en ny känsla, denna gången bekant och därför kontrollerbar och utsökt. Evans hade blivit skjuten.

-Det lättar mitt sinne att höra att vi inte löper risk att sjunka och jag vill inte tynga dig med personliga ärenden, men det verkar som om min kroppshydda perforerats av en projektil.
-Så osportsligt.
-Mycket, sir.
-Nå bry inte ditt väsen med sådan ovidkommande information, jag lät stoppa ditt rockfoder med skottsäkert pergament så du skall se att ditt lekamen är lika operforerat som ett såll där alla hål limmats igen. Eller kanske ett såll som ännu inte har perforerats.
-Limmade pergament, målande beskrivning sir.
-Dock har jag tagit beslutet att bli upprörd över saken, de försökte trots allt avpolletera min förste rorsman utan att fråga först, bristen på sjövett är bortom ursäkt.

Blaze Revealed

Först tidigt på morgonen ser jag stugan, täckt av ett fruset moln av snö.

Solen har gått upp men ljuset verkar inte vilja lysa upp skogen, trädenär höljda i ett skuggspel som kusligt böljer fram och tillbaka.

En vägbeskrivning har skickats till mig per brev en månad innan mitt besök, även om det varken går en väg hit eller beskrivs färdrutt i brevet. Den bristande och kryptiska informationen har lett mig på villovägar, tror jag, tills jag ser stugan sticka upp en bit likt en dykare med punkterade syrgastuber som kämpar för att komma upp till ytan. Kan han ha planerat detta? Ville han att jag skulle komma hit men undvika att jag blev för familiär i hans omgivningar?

Jag pulsar fram till dörren och knackar på. Två gånger.Till en början är det alldeles tyst, ännu mer så än innan. Jag verkar ha skrämt bort de sista levande varelser som orkar upprätthålla en existens i denna kyla. Det måste vara under 30 minusgrader. Så kallt att inte ens ljud orkar fram. Granarnas knakande verkar kvävt, vridet. Fåglarna sjunger inte längre. Efter någon minuts väntande känner jag lätt på handtaget, märker att dörren är olåst och jag tar ett kliv innanför dörren, medveten om att det kanske inte uppskattas att gå in på eget bevåg men i detta tillfälle vinner min längtan till värme.

Stugan består av ett enda niokantigt rum, svagt upplyst av en falnande eld i en kamin mitt i rummet som verkar vara byggd av en rödaktig ädelsten. Då stugans fönster är övertäckta med snö bryter inte den ännu svaga solen igenom, det flämtande ljuset från ett par glödande kolbitar är allt som syns. Jag tar ännu ett steg in för att se mig omkring, då jag ser någonting på andra sidan av kaminen. Det är ett par ögon som vasst stirrar på mig.

Varelsen tar ett par små steg framåt, tillräckligt för att man ska se silhuetten av vad som verkar vara en hund vid första anblick. När jag tittar närmare ser jag att det definitivt inte rör sig om en hund. Huvudet är spetsigt och vasst som en drake,
och pälsen ser mer ut som fjäll. Bakbenens pumpande muskler tar omedvetet spjärn som för att förbereda ett eventuellt kommando från medvetandet att attackera.Paralyserad står jag kvar och försöker bedöma om den är hotfull. Det verkar inte så, den stirrar på mig bestämt som om den redan bedömt mig och vet att jag inte utgör ett hot, långt innan jag har gjort detsamma, dock med en vaksamhet i blicken för att visa att jag är inte är i mina domäner längre.

Vi står så i nästan en timme, tills rasslet av dörrhandtaget hörs bakom mig.

In kommer en man med en lång mörk rock täckt av snö, en svart sliten hatt och ett mörkt skägg som liknar ett fruset vattenfall.

Jag förstår att detta är mannen jag letar efter; Blaze Longhorn.

Han tittar inte ens på mig utan hänger av sig rocken och säger några ord.

-Så du hittade hit.

-Ja, till slut.

-Det var ju synd.

-Du ville inte att jag skulle komma?

-Nej, det var därför jag gav dig fel vägbeskrivning.

-Så det var inget spel för att få mig att glömma hur jag tog mig hit?
-Nej men det var ju en oväntad fördel. Det kan komma till användning.
-Hur menar du?

-Tolka det som du vill, jag har inte tid att larva mig med ordlekar.

Utan att titta på mig går han förbi mig och lägger två knyten på ett bord.

-Vad har du där?

-Fasaner.

-Jaså, jag såg inte att du hade ett gevär med dig in.

-Och jag hade inte med ett ut heller.

-Har du satt upp fällor?

-Nej, inte fågelfällor alla fall.

-Så hur gör du?

-Kom in.

Jag tar av mig mina snöskor och går in i rummet, fortfarande under den hundliknande varelsens uppsikt. Blaze verkar dock lugn, så jag följer med. Han slår sig ner i en sliten Chesterfield-fåtölj ställd mot kant nummer 5 räknat medsols från ytterdörren och häller upp ett mått ljummen Galliano i en bucklig stålkopp, fortfarande med Stetsonhatten nerdragen till hakan.

-Sitt ner.

Jag slår mig ner i fåtöljen bredvid och låter honom hämta andan innan jag börjar ställa frågor. Han verkar inte överväldigande glad över min närvaro.

-Vad är det för husdjur du har?

-Det är inget husdjur.

-Han verkade inte särskilt arg när jag kom in.

-Jag har berättat att du kanske skulle dyka upp.

-Han ser inte ut som en hund.

-Han är ingen hund heller. Eller en "han" för den delen.

-Vad är han, förlåt, hon då?

-Det är ingen "hon" heller. Det är till hälften örn.

-Och den andra hälften?

-Om den här intervjun ska handla om det får du prata med det själv, jag har inte tid för dina zoologiska utsvävningar.

-Ok. Jag såg förresten inga fotspår utanför dörren?

-Du har alltså ögon. Forskarvärlden kommer kasta sig över dig när du kommer tillbaka. Om du kommer tillbaka.

-Har du varit ute länge?

-Ett år eller så. Jag lever bortom tid.

-Ett år??

-Fasaner är misstänksamma djur, de kräver tid.

-Vi kan återkomma till det. Du har ju snabbt blivit ett enormt fenomen, den mest självklara frågan är ju hur det har påverkat dig?

-Hur påverkar det dig om någon säljer en gammal handske som inte är din?

-Hur menar du?

-Svara aldrig på en motfråga med en motfråga. Vi är tillbaka där vi började och har inte lärt oss någonting. Ditt drag. Nästa fråga.

-Så du har inte förändrats alls av din berömmelse?

-Talande ugglor blir berömda. Om du var en uggla skulle du kanske bli berömd.

-Men det är ju ändå ditt liv som exponeras, menar du att du ställer dig helt neutral till hela mediacirkusen runt din blogg?

-Cirkus? Du menar att du skrattar åt mig?-Nej nej jag menade..
-Skrattar du inte på cirkus?-Jodå, men vad jag..
-Varför skrattar du på cirkus? Har du ett fel?

-Ja nej men det var en liknelse.

-Och vilken fantastisk liknelse det var. Sluta upp med dessa journalismcharader och gör något vettigt istället. I ditt fall skulle jag skaffa en talande uggla.

Han tittar rakt ut i rummet med ett totalt ointresse, ansiktet dolt av en skugga kastad från en uppstoppad tapir, en av många jakt-troféer i stugan.

-Men om vi börjar från början, var kommer Blaze ifrån, vem är han?

-Borde inte du veta sånt innan du ger dig ut i ödemarken för att hitta mig?

-Det finns inget att veta, du finns inte i några papper eller register, det är som om du inte fanns innan bloggen startade.

-Jag har varit verksam länge, hur länge kommer ingen längre ihåg. Låt oss säga så här; du fanns inte för mig innan du invaderade mitt kastell.

-Så du menar att när jag ko..

-Nej vänta, stryk det sista, du finns fortfarande inte för mig. Du irriterar mig. Som ett hårstrå i någon annans mat, det påverkar inte mig direkt men det är tillräckligt nära mig för att fräta på mitt välsnidade psyke, så jag kommer nog

att tänka bort dig nu. Ett tu tre. Så var det klart.

-Men om jag irriterar dig påverkar jag ju dig, då måste jag finnas.

-Ni min herre, är som en ål i en burk.
-Hal?
-Bara i håret. Nej, rätt svar var onödig.

Det var över en timme sedan vi möttes, men Blaze var fortfarande ogenomtränglig.

Kanske skulle några lättare frågor mjuka upp honom.

-Jag ser att du har hela väggen full av jakttroféer, jagar du mycket?

-Nej de kommer upp och hänger sig själva på väggen när jag sover.

Jättemärkligt, måste vara kylan som förvirrar dem.

-Du verkar ovillig att prata med mig, är du misstänksam?

-Misstänksamhet doftar av tvivel, något jag föddes utan. Följ mig till biblioteket.

Vi går till andra sidan rummet där hela väggen är fylld av dammiga böcker
från golv till tak, till synes utan ordning.

Hur många böcker är det?
-Mellan en och en miljon.
-Har du läst alla?
-Ingen.
-Varför inte?
-Jag har skrivit dem. Jag vet vad som står i dem.

Jag ögnar igenom samlingen, ämnesvalen verkar vara helt slumpmässiga.
"Sabrering och Du", "Soluppgång röd - som blod", "När jag mötte Lassie", "När Lassie mötte mitt Winchester".
Under tiden sätter sig Blaze vid det sneda Bayreuthpianot. Innan jag får en chans att fråga om boksamlingen sätter han igång att hamra på alla tangenter samtidigt. Den ostämda väggen av toner skär i mina öron.
Efter ett par timmar får jag hålla för öronen för att inte få huvudvärk.
Plötsligt slutar han tvärt att spela.

-Det där stycket är som du.
-Hur?
-Ohyggligt irriterande. Vid första lyssningen vill man bara äta upp sitt
ansikte för att slippa höra, sedan tänker man att det kanske kan bli bra
med lite ändringar i arrangemanget, innan man märker att det inte spelar någon
roll vad man gör, pianot är ostämt från början.
-Vad försöker du säga?
-Vad försöker du fråga?
-Svarade inte du precis med en motfråga?

Det sista jag hörde innan de svaga skuggorna förlorade sin kontrast och flöt in i ett grått hav var ett skarpt klirr när Winchesterskottet perforerade min kameralins runt min hals på sin väg mot mitt hjärta.

Jag hade bara knappt skrapat på hans yta.

Blaze bygger

Under mina år i Antelope, Oregon behövde jag sällan häst. Oftast lät jag personen närmast mig bära mig dit jag skulle. Naturligtvis med en separat bärare för mitt bagage, jag reser representabelt om så bara till den lokala hasardfaciliteten.

Mina prisvinnande sälboots hade hållit sig i ett fenomenalt nyskick sedan jag kom hit, även dammet verkade darra av rädslodränkt respekt till mannen med de nästan onödigt vackra skodonen. "Varför säl?" blev jag en gång frågad av en fattig mjölnarson. "Jag finner en ironi i att även ett sådant litet och annars förkastligt djur som sälen fyller en funktion där den värmer mina fötter medan fattiglappar som du själv endast är en parasit på hela din omgivning och illavarslande nog för dig består din omgivning just nu av mig." Den dräpande repliken var naturligtvis meningslös då mitt Winchester redan gjort processen kort med den uppnosige ynglingen, men det fanns en viss nödvändighet att sätta punkt för diskussionen för att inte rubba konversationens balans. Det kan jämföras med en koreografs arbete att bringa ordning till dansens precisa kaos.

-Häl-tå-skjut, tå-tå-kisa, tå-häl-väs, nu sitter den banne mig!

Nu hände det sig dock så att jag hade blivit förfrågad att bygga en gruva i Chemung, ett förslag jag i vanliga fall skulle belöna med en rapp salva välkylt bly i hatten.

Jag lät dock min Winchester vila ut denna striden då jag skulle få en anledning att återse Kalifornien som jag inte bevistat på många år.I betalning erbjöds jag 10.000 $, en summa de flesta i landet intekunde räkna till men i sammanhanget fullständigt irrevelant. Många eoner har passerat sedan Blaze Longhorn lydde under ett sådant begränsat auktoritärt system som pengar och byteshandel.

-Det enda du har att erbjuda mig är ditt liv.

-Jag bjuder dig det med ens och utan tveksamhet.

Den unge mannen talade helt utan känsloyttringar, han verkade onekligen säker på sin sak och inuti mig viskade en känsla som bar spår av tacksamhet över att entreprenören inte tvingade mig att slösa än mer ammunition denna dag.

I rask men ej skyndad takt skred jag mot den långa raden av hus där skofejare, mustaschputsare, bluffmakare och annat tveksamma affärsidéer hade för vana att hålla till. Säl gör sig bra som transportmedel men ska det byggas gruva finns det inget som kan mäta sig med den sträva slitstyrkan man endast hittar hos ett räv. Var man hittar rävet däremot, är en fråga lika mångbottnad som en trollkarls hatt. I dilemman som dessa gör man alltid rätt i att handla med överlagd impuls, något som utvecklats till lite av mitt signum. Den tredje dörren stod på glänt och utan att lägga en endaste blick på skylten som förmodligen beskrev vad för sorts kohandel som pågick stormade jag in som ett yrväder med ett blekt minne av ett leende på läpparna, min utsökt kärva nonchalans gick mig inte omärkt förbi. Snabbt erinrade jag mig om mitt egentliga motiv med besöket och geväret pekade beslutsamt mot den ena av två oborstade putsgökar.

-Har ni något räv?
-Nej inget räv idag, det är dåliga tider fö... Jag avbröt honom direkt
-Har du sett en sådan här mackapär förut?
-Såklart, det är ju ett gevä..
Meningen kortades aningens av rappt och oväntat bly i skvabbtruten på karln.
-Det verkar inte som du kommer ha räv imorgon heller.

Jag vände mig snabbt till den kvinnan bredvid men fick se mig slagen

av mitt Winchester som redan siktade stadigt mot henne.

-Ni då min dam, har ni måhända ett räv eller två?

-Ja ja okej vänta nu bara så ska jag se om jag inte kan hitta något på lagret!

Hon bjöd ett skrämt adjö och tassade snabbt in i det bakre rummet utan att vända ryggen mot mig, ett förvånansvärt klokt drag för en sådan luns. Nyfikenhet hade bjudit mig att se mig om i den lilla hyddan, men då jag var välsignad nog att ha precis noll av den varan bestämde jag mig istället för att stå fast på stället och räkna upp mina bragder i huvudet, en syssla som visade sig vara högst trivsam och när putsgöken kom ut från lagret ett par minuter senare fick hon gott vänta i ett par timmar.

Hon räckte över två rävar i gott skick och dessa omvandlades snabbt till ett par arbetsboots av Hessian-modell av min sandalmakare Jesús. Under tiden gick jag tillbaka till mitt provisoriska fort i utkanten av staden för att förbereda mitt uppbrott med Oregon en gång för alla. Vi skulle färdas snabbt under skydd av mörkret, så jag bestämde mig för att endast ta med det som absolut inte kunde undvaras.
Pergamentmakaren och min teodolit i silver fick precis plats bredvid etuiet med tävlingspipor och det bedömdes räcka.



-Hyra lakan? Jag trodde det här var trestjärnigt!

Jag fann mig i Chemung sent på eftermiddagen dagen efter. En stad utströdd som skräp inte ens den fattigaste leprasjuk kunde finna något värde i, hela den arkitektoniska tanken, eller frånvaron av den, var behandlad med samma frätande arrogans som stadens bosatta. Här fanns en avgrund där alla försök att hålla i en strimma av hopp var ytterligt fåfänga, vilket inte hade gått någon förbi i Chemung. Staden formligen skrek ut efter ledarskap och disciplin, något jag mycket väl kunde ge dem, men förtjänade de det? Jag frågade en hovslagare i ett av det norra stråkens många skjul.

-Förtjänar ni det?
-Förtjänar vem vad?
-Så svaret är alltså nej.
-Svaret på vilken fråga?
-Minns du inte?
-Orden minns jag väl, innebörden undflyr dock mitt sinne.
-Därmed blir frågan av dig indirekt besvarad.
-Då blir följdfrågan; blev frågan indirekt besvarad av mig, eller direkt
besvarad av dig innan frågan ställdes till mig?
-Du menar att jag förutsade ditt svar?
-Eller att du förutsade ditt eget svar oberoende av vad mitt svar blev.
-Då är det ingen fråga från början och därmed heller inte ett svar.
-Alltså kom du till mig med ett förutfattat påstående?
-Som du bekräftade.
-Hade ett annat svar påverkat resultatet?
-Hade ett annat påstående påverkat svaret?
-Du menar att jag satt här med ett förutfattat svar?
-Ditt svar var oundvikligt.
-Var då inte din fråga detsamma?
Mannens retorik var välsnickrad som en etruskisk örnbur i ceder.

Jag hade dock ett sista ess i rockärmen:

-Är din skor inklädda i räv unge man?

-Nej.
-Då vann jag. Ditt namn, hovslagare?
-Mortimer Nesbit.
-Bjud mig på en drink, Mr. Nesbit.

-Jag tycker detsamma. Fast tvärtom.

Han ledde vägen självsäkert och illavarslande mot en saloon där jag snabbt återtog kommandot över situationen med en drinkbeställning staden sent skulle glömma:

-Du där, två iskalla John McKinnon's Promise, en extra droppe
äppelkonjak i båda och körsbären kan du stoppa upp i truten.
-Ack här finner ni blott en simpel brukare av vår livlösa jord, jag kom
till denna bar enkom för underhållningen och jag är rädd att mina
kunskaper ej kan sträckas till dryckenskapens subtila mysterier.
Får jag rekommendera min herre att söka upp en bartender?
-Då får jag be min herre att söka upp närmaste läkare om mina
drinkar inte kommer korrekt kylda och på momangen.
-Eder vilja min lag, jag går med ens och isar en butelj cider.Under tiden hade Mortimer Nesbit tagit ett bord där vi båda slog oss ned i två balustradfåtöljer med blekta ränder.

-Så Mortimer, vi befinner oss i en prekär situation du och jag; vi kan uppenbarligen inte rå på varandra med språklig akrobatik. Hur föreslår du att vi upplöser detta dödläge?
-Nå, än ska vi inte tala om dödläge, jag har inte bekymrat mig om att analysera dig närmre än då jag inte anser något vara av sådan vikt
att det inte kan vänta till efter en John McKinnon's Promise.
-Väl talat Mortimer, låt oss vänta i absolut tysthet.

Så skedde under fyra minuter innan bonden kom ut med drinkarna
på en bricka av gamla oljetråg. Vi inhalerade drinkarna raskt.

-Den höll vad den lovade!
-Hör här Mortimer, vi vet båda att de serverades i vitis-glas så skippa plattityderna.
-Du slår mig som en reserverad man Blaze, men du har dock inte alltid varit sådan. Det finns ett mjukt drag hos dig som inte är lätt att upptäcka för den som inte vet vad den letar efter.
-Du däremot har alltid varit sådan du är nu; sylvasst sinne för beteendemönster men utan rätt kunskaper att behandla informationen du uppfattar. Din esoterism har inneslutit dig i en tillvaro där du har absolut suveränitet över händelseförloppet som dock aldrig sträcker sig utanför det imaginära på grund av den
brist på grundläggande insikt i din påverkan på samhällsstrukturen runt omkring dig vilket gör att dina projektionsmodeller alltid missar målet. Jag antar att det är därför du inte har lyckats undfly denna sandtyngda återvändsgränd till stad?
-Intressant vinkling.
-Tack.
-Varsågod. Kanske skulle du vara intresserad av att vässa mina  kunskaper ytterligare? Säger du nej ändras ingenting för mig, men du däremot kommer tänka på det här ögonblicket senare, möjligtvis långt senare, och du kommer undra om du valde rätt. Du kommer inte känna ånger, det kan du inte. Du kommer heller inte analysera detta närmre än just att det flimrar förbi som en fråga som lämnats olöst. Det är den tanken som kommer att gnaga dig, att du tänker på det alls.
-Inte illa, inte illa alls Mortimer. Jag ska bli din läromästare från och med nu. Lektion nummer ett blir att betala för notan.
-Det skulle aldrig falla mig in att uppmuntra denna urusla service med ett enda öre, notan är redan betald i och med den strålglans vi med vår närvaro tillfälligt skänkt denna bar.
-Utmärkt, du lär dig snabbt. Vi ger oss av genast.
-Efter dig.
-Då så, glöm nu inte att.. ..hmm.....
-Något som gnager dig?
-Din mustasch sitter i en uppenbart brantare vinkel än när vi kom. Vid närmare eftertanke satt den upp och ner när vi först möttes, har jag blivit akterseglad av en billig mansimitatör?
-Jag är inte förvånad över denna misstänksamhet, dåligt blandade drinkar har ofta den effekten. Jag kan dock försäkra dig om att vinkeln på min mustasch har hållit sig densamma sedan den ankom.
-Nå låt gå, nu har det blivit hög tid att lämna den här staden åt sitt eget öde. Packa lätt, vi ger oss av efter skymningen.
-Bra, då hinner jag putsa mina tävlingspipor.

Jag kunde inte låta bli att fatta ett visst tycke för den unge mannen, kanske skulle vi båda kunna gynnas av den resa vi hade framför oss. Misstänksamheten återkom för en minut, men vad skulle han vinna på att ljuga om sin identitet? Efter mörkrets fall kom han på en granitgrå Brumby med frustande ögon. Hans grace med vilken han styrde hästen föreföll tilldragande, det var något övergripande gentilt i varje rörelse.
Den här resan bär på överraskningar, det återstod att se hur de gestaltar sig. Med mina känslor omtumlade gav vi oss av österut för att aldrig synas i denna del av landet igen.

-Jaså? Och vad skulle ett murmeldjur göra på min haka?

Blaze Longhorn: Soluppgång Röd. Som Blod. - del 1

Klockan var tolv på morgonen när jag fick samtalet.Någon hade mördats. Ingen ovanlig sak i en stad lika hårdkokt som ett ägg som är väldigt hårdkokt, men det här lät annorlunda. Jag steg raskt upp från min divan och tog av mig mina sovboots. Mina morgonboots stod i all sin strutsmönstrade prakt på silverfatet som min tjänare Leyland höll i. Leyland var en mycklet trofast schimpans, hon hade varit lojal mot mig ända sedan jag räddade henne undan Burmas notoriskt underbudgeterade nöjesbransch. Solen stod kanske högt på himlen, men mina elfenbens-persienner var för långt neddragna för att se något. Jag gick till zoo-affären bredvid och sköt mig en ordentlig frukost, protein är av yttersta vikt om sinnena ska vara på topp.

Lugnt och försiktigt nu

När jag kom till platsen var det redan proppfullt med folk; poliser, fågelfän, tekniker, ambulanspersonal, häcklare, rättsläkare, utredare, nasare och chauvinister. Jag gick mot dörren men blev stoppad av en oborstad yngling.

-Här kan du inte gå in!-Blaze Longhorn.
-Ursäkta mig Mr. Longhorn, gå förbi.-Nej jag förlåter dig inte, gör inte om detta igen. Bara för att du har lånat
din pappas polisbricka kan du inte skolka från skolan, ut med dig innan
de får två fall att utreda här.
-Men jag visste inte att..
-Nu tappade jag intresset, vem är du nu igen?
-Jag är utredare för..
-Nej det är du inte, du är avskedad. Bort.
-Va?? Men du kan ju inte bara..
-Kan är presens, det här har redan hänt. Vem lärde dig grammatik?

Jag fällde ett enkelt krokben för honom och släpade ut honom på gatan.

-Men du kan inte göra så här!-Återigen använder du fel tempus. Om jag var du skulle jag söka ett jobb där man inte pratar så mycket. Kanske före-modell till före/efter-montage. Låt se, du är ju både tjock och oljig, så kanske någon hudkräm, eller ett skynke?
-Jag förstår inte vad jag..
-Och därför har du inget jobb, du förstår helt enkelt ingenting. Se det från en positiv synvinkel, du har en ledig dag som du kan använda till att lära dig dansa för småmynt. Adjö, vi skall aldrig mötas igen.
Som frilansjournalist tål jag inte vad som helst.

Väl uppe i lägenheten kom konstapel Frank Furt fram till mig.
-Jag ber så hemskt mycket om ursäkt Blaze.
-Jag är inte religiös, böner har ingen effekt. Nu till saken, vad har hänt här?
-Det ser ut som ett dubbelmord.
-Den saken bedömer jag.
Frank var på den bästa av dagar lika kompetent som en enfotad anka på
Cullbergballetten, men denna gång hade han faktiskt rätt.
Mannen hade blivit mördad två gånger.

Det är nog bara en sträckning konstapeln

Torpederiorna i staden hade blomstrat på senare år och stjärntorpederna slogs om ära och framgång.
Denna specifika torped hade lämnat efter sig en lite udda signatur, sin egen. Hans faktiska signatur fanns att beskåda på ett kvitto till tio vattensängar signerat offrets baneman.
Jag kommer på mig själv med att tänka på honom som offer även om jag är säker ut i fingerspetsarna på att han kunde ha det.
Det var en tidsfråga, skulle han inte tagits ur cirkulation nu hade jag nog gjort det själv senare. Vem som gjort det var nu i alla fall solklart.

-Fallet är löst, titta på mig och se vem ni vill vara som men aldrig kommer att bli.
-Berätta för oss Blaze, hur hänger det ihop?
-Hrmph, om jag fick en reservoarpenna för varje gång någon frågade mig det
skulle jag ha en hel hög med reservoarpennor.

Jag lämnade kyffet med galanta steg, som alltid.
Min gång är ett utsökt samförstånd mellan grace och estetik, som ett moln trotsar sin massiva hydda för att rinna ljudlöst längs horisonten.
När jag återvände till min stillsamma takvåning kände jag direkt att allt inte stod rätt till, redan i pelargången låg en svag doft av förändring i luften. När jag passerade vinterträdgården in i presentinslagningsrummet förstod jag var det var som hade hänt.
Någon hade varit här!

Jag har blivit skjuten på, diskuterad med, pånyttfödd och avbildad i brons, men ingen av föregående grymheter kan ens komma tillräckligt nära att nudda tårna på detta helgerån. En person fräck nog att invadera mitt ståndsmässiga Chateau kan omöjligtvis ha korsat min livsväg innan, då personen i sådana fall redan varit död för länge sedan. Detta måste vara en amatör.
Min noshörning såg oroad ut, ett tecken på intrång. Noshörningar har ett sylvasst sinne för obekväma sociala situationer, vilket jag såg i hans ansikte att det hade varit frågan om här. Väl ute i labyrintparken undersökte jag den
enda möjliga vägen att ta sig in, via kristalltaket ner till den underjordiska balsalen i jakaranda. Taket var dock orört och min styrka av indiska jaktfalkar satt på deras poster och såg inte det minsta uppspelta ut.

Mystiken tätnade nästan snabbare än min mustasch...

Jag döpte Jesus

Hallula.. Hallijal.. Hollejula.. Äsch.

Dammet trängde in i alla vrår, det fanns ingen undanflykt.
Längs med ett sömnigt affärsstråk i utkanten av Galileen stod en brokig blandning av försäljare, tiggare,
spetälska och loppcirkusar. Mitt i detta elände stod en man med skinande vit toga och sandaler i marmor och talade överentusiastiskt till en tilltagande skara beundrare.
Han förkunnade sitt budskap med en kraft som ingen runt omkring kunde
undvika att beröras av:

-Kom å köp Jesús sandaler i finaste rotting! Köp innan grannen gör det!

Vem ska bli först att bläddra upp sina dollars?!

Herren där iförd den eländiga tunikan ser sugen ut, ska ni slå till?

Han såg ut att tveka, men det var tydligt att hans plånbok skulle bli platt som planeten han stod på, denna övertalnings-förmåga var nåt i hästväg. Ur mängden steg en lång man iförd en svart svepning och en Stetson-hatt som precis skuggade hans ögon.

Det var jag.

-Stopp samt i viss mån även belägg min gode herre, jag anar ugglor i din mosse!

Åhörarna flämtade på ett fascinerande unisont manér.

-Men vad kan du mena? Här finns inga rovfåglar så långt ögat når.

-Din vitsighet kanske går hem i Nasaret, men icke här i Galileen.
-Förklara er!
-Du säljer alltså sandaler?
-Ja.
-Bah, snarare skandaler! Vem vill köpa sandaler i rotting, det knarrar
ju så att man blir döv och troligen blind och stum på köpet!
Hans ögon flackade i jakt på en flyktväg, men jag var ett steg före.
-På väg någonstans herr Vessla? Det kanske vore på sin plats att återgälda dessa arma människor?
Nervositeten byttes mot en målmedveten besserwisser-blick.
-Här återgäldas inget! Det står på kvittot; "Ej öppet köp".
-Tvinga mig inte att skicka ett sändebud till konsument-ombudsmannen, jag har ett pergament här med alla smutsiga detaljer.
-Du vet inte vem du talar till!
-Så, upplys mig då.
-Jag är Jesús, son till Grand Duke himself, bror till Cornelia av Amsterdam, vän med Titanium den Frälste och far till ett otal bastarder runt om i världen!
-Hrm.
-Vem är då ni om jag får fråga?

-Blaze Longhorn.
Tystnaden var total på det lilla torget, till och med dammet la sig i ren skräck.
-B-b-blaze?
-Undertecknad.
-Blaze du måste förstå, jag visste inte att du var här i stan!
-Så du är bara ärlig när jag är här för att hålla koll på dig?
-Nej det var inte så jag menade, jag..

Med ett ryck drog jag ner honom från lådan han stod på och släpade med Jesús
längs gatan så två långa spår bildades bakom oss.

Jag satte honom ner på Piazza Fiesta, en av de många undermåliga tavernor som likt svampar hade dykt upp i staden under de senaste åren. Jag beställde en kvadrupel-inbakad Koloss-Calzone med extra krut medan Jesús tog en barn-Vesuvio till mitt stora förakt.

-Jesús, jag trodde vi hade en överenskommelse.

-Ja, men handpåläggningen har gått dåligt på sistone, jag måste ju tjäna pengar.

-Men du måste börja röra vid dem, det är ju det handpåläggning betyder.

-Men jag har ju berättat om min skräck för bacillusker, jag hatar sjuka!

-Det är inte mitt problem, och vad har du gjort med ditt namn egentligen?

-Ändrat lite. Chessúss, det låter kontinentalt, lite farligt liksom.

-Det låter som en nysning, ingen kommer köpa att du är latino, du ser ju ut som

en tysk ingenjör. Vi får köpa lite Hawaiian Tropic till dig.

Jajamen nu bränns det beach 07!

Pizzorna kom in och han åt med fingrarna som en luffare.

Hatet kröp in som en decemberdimma, men skingrades av det faktum att jag tyckte lite synd om honom. En sköka från Babylon kom in för att hämta sin pizza och Jesús vände sig snabbt som en epileptisk muräna och spanade in flickan från topp till tå:

-Hey baby, vad säger du om ett glas vin och en brödbit senare, jag kan trolla fram mängder av det vettu!

Jag hade knappt rört vid Calzonen men jag bedömde det vara viktigare att ta itu med problemet än att stilla min hunger.

Återigen släpade jag honom längs med golvet, denna gång till badrummet i bakre delen av restaurangen.

-Det är dags för dig att vakna upp och ta ansvar för ditt liv.

Jag stoppade beslutsamt ner hans okammade hjässa i toaletten och spolade.

-I John Waynes namn renar jag dig från all synd i sanitetens osinliga flod! Jag döper dig till Jesus av Nasaret, sol-o-vårare av femte generationen.

Han försökte slingra sig, men mitt järnfasta grepp hindrade honom

Han slog vilt omkring sig och när vattnet slutade rinna släppte jag taget.

Efter ett tags frustande och spottande väste han svagt:

-Det här kommer att stå dig dyrt Blaze Longhorn.

-Om du menar att jag spenderade 12 rupier på en pizza jag aldrig fick äta så ja.

-Du vet inte vem du bråkar med..

-Jo det vet jag, jag döpte dig nyss.

Han stormade ut med en blick som förmedlade både förudmjukelse och hat.

När jag gick ut på gatan såg jag att folket började tissla och tassla och peka.

Jag gick vidare en bit och märkte att beteendet gick igen överallt.

Efter ett par hundra meter hade jag fått mer än nog av denna teater.

-Vad är det egentligen frågan om här?!!

Ingen svarade, men jag kände att det låg trubbel i luften.

En blind gammal man kom fram till mig och viskade:

-Det har kommit ut att du har förrått Jesús, vår frälsare och sandalmakare.

Så det är så det ska vara?

Man räddar en själ från evig plåga och detta är tacken?

Nu hade jag fått mer än nog. Jesus var tvungen att försvinna. För gott.

Jag sprang och letade upp honom och sade bestämt:

-Fort Jesus, kom med mig!

-Aldrig, du förrådde mig!

-Det finns inte tid att skylla hit och dit, romarna kommer!

-Va?!

-De är här och de har med sig sina revisorer, de ska skattskriva hela staden!

-Typiskt, jag som har nolltaxerat!

-Därför måste du följa med mig, vi måste gömma dig!

-Men kan jag inte bara E-deklarera?

-Det finns ingen tid!

Vi sprang upp på en kulle utanför stan där det stod ett stort träkors.

-Fort Jesus, göm dig bakom korset så ser de dig inte!

Han gjorde som jag sade och klättrade upp på korset.

PANG! PANG! PANG!

Innan Jesus förstod vad det var som lät hade jag skjutit tre spikar med mitt

trogna Winchester-gevär som såg till att han inte kunde röra sig.

-Blaze, vad gör du?!

-Vad som är bäst för framtiden. Både din och världens.

Jag gick sakta in mot staden då han utropade:

-Hah! Jag kommer att återuppstå!

-Jaså? Då är det bäst att jag laddar om geväret då..

Hihi här hittar de mig aldrig!

Vote Blaze Touch Face

/Blaze "Pontius Pilatus" Longhorn