Under mina år i Antelope, Oregon behövde jag sällan häst. Oftast lät jag personen närmast mig bära mig dit jag skulle. Naturligtvis med en separat bärare för mitt bagage, jag reser representabelt om så bara till den lokala hasardfaciliteten.
-Häl-tå-skjut, tå-tå-kisa, tå-häl-väs, nu sitter den banne mig!
Nu hände det sig dock så att jag hade blivit förfrågad att bygga en gruva i Chemung, ett förslag jag i vanliga fall skulle belöna med en rapp salva välkylt bly i hatten.
-Förtjänar ni det?
-Förtjänar vem vad?
-Så svaret är alltså nej.
-Svaret på vilken fråga?
-Minns du inte?
-Orden minns jag väl, innebörden undflyr dock mitt sinne.
-Därmed blir frågan av dig indirekt besvarad.
-Då blir följdfrågan; blev frågan indirekt besvarad av mig, eller direkt
besvarad av dig innan frågan ställdes till mig?
-Du menar att jag förutsade ditt svar?
-Eller att du förutsade ditt eget svar oberoende av vad mitt svar blev.
-Då är det ingen fråga från början och därmed heller inte ett svar.
-Alltså kom du till mig med ett förutfattat påstående?
-Som du bekräftade.
-Hade ett annat svar påverkat resultatet?
-Hade ett annat påstående påverkat svaret?
-Du menar att jag satt här med ett förutfattat svar?
-Ditt svar var oundvikligt.
-Var då inte din fråga detsamma?
Mannens retorik var välsnickrad som en etruskisk örnbur i ceder.
-Är din skor inklädda i räv unge man?
-Jaså? Och vad skulle ett murmeldjur göra på min haka?
Mina prisvinnande sälboots hade hållit sig i ett fenomenalt nyskick sedan jag kom hit, även dammet verkade darra av rädslodränkt respekt till mannen med de nästan onödigt vackra skodonen. "Varför säl?" blev jag en gång frågad av en fattig mjölnarson. "Jag finner en ironi i att även ett sådant litet och annars förkastligt djur som sälen fyller en funktion där den värmer mina fötter medan fattiglappar som du själv endast är en parasit på hela din omgivning och illavarslande nog för dig består din omgivning just nu av mig." Den dräpande repliken var naturligtvis meningslös då mitt Winchester redan gjort processen kort med den uppnosige ynglingen, men det fanns en viss nödvändighet att sätta punkt för diskussionen för att inte rubba konversationens balans. Det kan jämföras med en koreografs arbete att bringa ordning till dansens precisa kaos.
-Häl-tå-skjut, tå-tå-kisa, tå-häl-väs, nu sitter den banne mig!
Nu hände det sig dock så att jag hade blivit förfrågad att bygga en gruva i Chemung, ett förslag jag i vanliga fall skulle belöna med en rapp salva välkylt bly i hatten.
Jag lät dock min Winchester vila ut denna striden då jag skulle få en anledning att återse Kalifornien som jag inte bevistat på många år.I betalning erbjöds jag 10.000 $, en summa de flesta i landet intekunde räkna till men i sammanhanget fullständigt irrevelant. Många eoner har passerat sedan Blaze Longhorn lydde under ett sådant begränsat auktoritärt system som pengar och byteshandel.
-Det enda du har att erbjuda mig är ditt liv.
-Jag bjuder dig det med ens och utan tveksamhet.
Den unge mannen talade helt utan känsloyttringar, han verkade onekligen säker på sin sak och inuti mig viskade en känsla som bar spår av tacksamhet över att entreprenören inte tvingade mig att slösa än mer ammunition denna dag.
I rask men ej skyndad takt skred jag mot den långa raden av hus där skofejare, mustaschputsare, bluffmakare och annat tveksamma affärsidéer hade för vana att hålla till. Säl gör sig bra som transportmedel men ska det byggas gruva finns det inget som kan mäta sig med den sträva slitstyrkan man endast hittar hos ett räv. Var man hittar rävet däremot, är en fråga lika mångbottnad som en trollkarls hatt. I dilemman som dessa gör man alltid rätt i att handla med överlagd impuls, något som utvecklats till lite av mitt signum. Den tredje dörren stod på glänt och utan att lägga en endaste blick på skylten som förmodligen beskrev vad för sorts kohandel som pågick stormade jag in som ett yrväder med ett blekt minne av ett leende på läpparna, min utsökt kärva nonchalans gick mig inte omärkt förbi. Snabbt erinrade jag mig om mitt egentliga motiv med besöket och geväret pekade beslutsamt mot den ena av två oborstade putsgökar.
-Har ni något räv?
-Nej inget räv idag, det är dåliga tider fö... Jag avbröt honom direkt
-Har du sett en sådan här mackapär förut?
-Såklart, det är ju ett gevä..
Meningen kortades aningens av rappt och oväntat bly i skvabbtruten på karln.
-Det verkar inte som du kommer ha räv imorgon heller.
-Nej inget räv idag, det är dåliga tider fö... Jag avbröt honom direkt
-Har du sett en sådan här mackapär förut?
-Såklart, det är ju ett gevä..
Meningen kortades aningens av rappt och oväntat bly i skvabbtruten på karln.
-Det verkar inte som du kommer ha räv imorgon heller.
Jag vände mig snabbt till den kvinnan bredvid men fick se mig slagen
av mitt Winchester som redan siktade stadigt mot henne.
-Ni då min dam, har ni måhända ett räv eller två?
-Ja ja okej vänta nu bara så ska jag se om jag inte kan hitta något på lagret!
Hon bjöd ett skrämt adjö och tassade snabbt in i det bakre rummet utan att vända ryggen mot mig, ett förvånansvärt klokt drag för en sådan luns. Nyfikenhet hade bjudit mig att se mig om i den lilla hyddan, men då jag var välsignad nog att ha precis noll av den varan bestämde jag mig istället för att stå fast på stället och räkna upp mina bragder i huvudet, en syssla som visade sig vara högst trivsam och när putsgöken kom ut från lagret ett par minuter senare fick hon gott vänta i ett par timmar.
Hon räckte över två rävar i gott skick och dessa omvandlades snabbt till ett par arbetsboots av Hessian-modell av min sandalmakare Jesús. Under tiden gick jag tillbaka till mitt provisoriska fort i utkanten av staden för att förbereda mitt uppbrott med Oregon en gång för alla. Vi skulle färdas snabbt under skydd av mörkret, så jag bestämde mig för att endast ta med det som absolut inte kunde undvaras.
Pergamentmakaren och min teodolit i silver fick precis plats bredvid etuiet med tävlingspipor och det bedömdes räcka.
-Hyra lakan? Jag trodde det här var trestjärnigt!
Pergamentmakaren och min teodolit i silver fick precis plats bredvid etuiet med tävlingspipor och det bedömdes räcka.
-Hyra lakan? Jag trodde det här var trestjärnigt!
Jag fann mig i Chemung sent på eftermiddagen dagen efter. En stad utströdd som skräp inte ens den fattigaste leprasjuk kunde finna något värde i, hela den arkitektoniska tanken, eller frånvaron av den, var behandlad med samma frätande arrogans som stadens bosatta. Här fanns en avgrund där alla försök att hålla i en strimma av hopp var ytterligt fåfänga, vilket inte hade gått någon förbi i Chemung. Staden formligen skrek ut efter ledarskap och disciplin, något jag mycket väl kunde ge dem, men förtjänade de det? Jag frågade en hovslagare i ett av det norra stråkens många skjul.
-Förtjänar ni det?
-Förtjänar vem vad?
-Så svaret är alltså nej.
-Svaret på vilken fråga?
-Minns du inte?
-Orden minns jag väl, innebörden undflyr dock mitt sinne.
-Därmed blir frågan av dig indirekt besvarad.
-Då blir följdfrågan; blev frågan indirekt besvarad av mig, eller direkt
besvarad av dig innan frågan ställdes till mig?
-Du menar att jag förutsade ditt svar?
-Eller att du förutsade ditt eget svar oberoende av vad mitt svar blev.
-Då är det ingen fråga från början och därmed heller inte ett svar.
-Alltså kom du till mig med ett förutfattat påstående?
-Som du bekräftade.
-Hade ett annat svar påverkat resultatet?
-Hade ett annat påstående påverkat svaret?
-Du menar att jag satt här med ett förutfattat svar?
-Ditt svar var oundvikligt.
-Var då inte din fråga detsamma?
Mannens retorik var välsnickrad som en etruskisk örnbur i ceder.
Jag hade dock ett sista ess i rockärmen:
-Är din skor inklädda i räv unge man?
-Nej.
-Då vann jag. Ditt namn, hovslagare?
-Mortimer Nesbit.
-Bjud mig på en drink, Mr. Nesbit.
-Jag tycker detsamma. Fast tvärtom.
Han ledde vägen självsäkert och illavarslande mot en saloon där jag snabbt återtog kommandot över situationen med en drinkbeställning staden sent skulle glömma:
-Du där, två iskalla John McKinnon's Promise, en extra droppe
äppelkonjak i båda och körsbären kan du stoppa upp i truten.
-Ack här finner ni blott en simpel brukare av vår livlösa jord, jag kom
till denna bar enkom för underhållningen och jag är rädd att mina
kunskaper ej kan sträckas till dryckenskapens subtila mysterier.
Får jag rekommendera min herre att söka upp en bartender?
-Då får jag be min herre att söka upp närmaste läkare om mina
drinkar inte kommer korrekt kylda och på momangen.
-Eder vilja min lag, jag går med ens och isar en butelj cider.Under tiden hade Mortimer Nesbit tagit ett bord där vi båda slog oss ned i två balustradfåtöljer med blekta ränder.
-Så Mortimer, vi befinner oss i en prekär situation du och jag; vi kan uppenbarligen inte rå på varandra med språklig akrobatik. Hur föreslår du att vi upplöser detta dödläge?
-Nå, än ska vi inte tala om dödläge, jag har inte bekymrat mig om att analysera dig närmre än då jag inte anser något vara av sådan vikt
att det inte kan vänta till efter en John McKinnon's Promise.
-Väl talat Mortimer, låt oss vänta i absolut tysthet.
Så skedde under fyra minuter innan bonden kom ut med drinkarna
på en bricka av gamla oljetråg. Vi inhalerade drinkarna raskt.
-Den höll vad den lovade!
-Hör här Mortimer, vi vet båda att de serverades i vitis-glas så skippa plattityderna.
-Du slår mig som en reserverad man Blaze, men du har dock inte alltid varit sådan. Det finns ett mjukt drag hos dig som inte är lätt att upptäcka för den som inte vet vad den letar efter.
-Du däremot har alltid varit sådan du är nu; sylvasst sinne för beteendemönster men utan rätt kunskaper att behandla informationen du uppfattar. Din esoterism har inneslutit dig i en tillvaro där du har absolut suveränitet över händelseförloppet som dock aldrig sträcker sig utanför det imaginära på grund av den
brist på grundläggande insikt i din påverkan på samhällsstrukturen runt omkring dig vilket gör att dina projektionsmodeller alltid missar målet. Jag antar att det är därför du inte har lyckats undfly denna sandtyngda återvändsgränd till stad?
-Intressant vinkling.
-Tack.
-Varsågod. Kanske skulle du vara intresserad av att vässa mina kunskaper ytterligare? Säger du nej ändras ingenting för mig, men du däremot kommer tänka på det här ögonblicket senare, möjligtvis långt senare, och du kommer undra om du valde rätt. Du kommer inte känna ånger, det kan du inte. Du kommer heller inte analysera detta närmre än just att det flimrar förbi som en fråga som lämnats olöst. Det är den tanken som kommer att gnaga dig, att du tänker på det alls.
-Inte illa, inte illa alls Mortimer. Jag ska bli din läromästare från och med nu. Lektion nummer ett blir att betala för notan.
-Det skulle aldrig falla mig in att uppmuntra denna urusla service med ett enda öre, notan är redan betald i och med den strålglans vi med vår närvaro tillfälligt skänkt denna bar.
-Utmärkt, du lär dig snabbt. Vi ger oss av genast.
-Efter dig.
-Då så, glöm nu inte att.. ..hmm.....
-Något som gnager dig?
-Din mustasch sitter i en uppenbart brantare vinkel än när vi kom. Vid närmare eftertanke satt den upp och ner när vi först möttes, har jag blivit akterseglad av en billig mansimitatör?
-Jag är inte förvånad över denna misstänksamhet, dåligt blandade drinkar har ofta den effekten. Jag kan dock försäkra dig om att vinkeln på min mustasch har hållit sig densamma sedan den ankom.
-Nå låt gå, nu har det blivit hög tid att lämna den här staden åt sitt eget öde. Packa lätt, vi ger oss av efter skymningen.
-Bra, då hinner jag putsa mina tävlingspipor.
Jag kunde inte låta bli att fatta ett visst tycke för den unge mannen, kanske skulle vi båda kunna gynnas av den resa vi hade framför oss. Misstänksamheten återkom för en minut, men vad skulle han vinna på att ljuga om sin identitet? Efter mörkrets fall kom han på en granitgrå Brumby med frustande ögon. Hans grace med vilken han styrde hästen föreföll tilldragande, det var något övergripande gentilt i varje rörelse.
Den här resan bär på överraskningar, det återstod att se hur de gestaltar sig. Med mina känslor omtumlade gav vi oss av österut för att aldrig synas i denna del av landet igen.
-Då vann jag. Ditt namn, hovslagare?
-Mortimer Nesbit.
-Bjud mig på en drink, Mr. Nesbit.
-Jag tycker detsamma. Fast tvärtom.
Han ledde vägen självsäkert och illavarslande mot en saloon där jag snabbt återtog kommandot över situationen med en drinkbeställning staden sent skulle glömma:
-Du där, två iskalla John McKinnon's Promise, en extra droppe
äppelkonjak i båda och körsbären kan du stoppa upp i truten.
-Ack här finner ni blott en simpel brukare av vår livlösa jord, jag kom
till denna bar enkom för underhållningen och jag är rädd att mina
kunskaper ej kan sträckas till dryckenskapens subtila mysterier.
Får jag rekommendera min herre att söka upp en bartender?
-Då får jag be min herre att söka upp närmaste läkare om mina
drinkar inte kommer korrekt kylda och på momangen.
-Eder vilja min lag, jag går med ens och isar en butelj cider.Under tiden hade Mortimer Nesbit tagit ett bord där vi båda slog oss ned i två balustradfåtöljer med blekta ränder.
-Så Mortimer, vi befinner oss i en prekär situation du och jag; vi kan uppenbarligen inte rå på varandra med språklig akrobatik. Hur föreslår du att vi upplöser detta dödläge?
-Nå, än ska vi inte tala om dödläge, jag har inte bekymrat mig om att analysera dig närmre än då jag inte anser något vara av sådan vikt
att det inte kan vänta till efter en John McKinnon's Promise.
-Väl talat Mortimer, låt oss vänta i absolut tysthet.
Så skedde under fyra minuter innan bonden kom ut med drinkarna
på en bricka av gamla oljetråg. Vi inhalerade drinkarna raskt.
-Den höll vad den lovade!
-Hör här Mortimer, vi vet båda att de serverades i vitis-glas så skippa plattityderna.
-Du slår mig som en reserverad man Blaze, men du har dock inte alltid varit sådan. Det finns ett mjukt drag hos dig som inte är lätt att upptäcka för den som inte vet vad den letar efter.
-Du däremot har alltid varit sådan du är nu; sylvasst sinne för beteendemönster men utan rätt kunskaper att behandla informationen du uppfattar. Din esoterism har inneslutit dig i en tillvaro där du har absolut suveränitet över händelseförloppet som dock aldrig sträcker sig utanför det imaginära på grund av den
brist på grundläggande insikt i din påverkan på samhällsstrukturen runt omkring dig vilket gör att dina projektionsmodeller alltid missar målet. Jag antar att det är därför du inte har lyckats undfly denna sandtyngda återvändsgränd till stad?
-Intressant vinkling.
-Tack.
-Varsågod. Kanske skulle du vara intresserad av att vässa mina kunskaper ytterligare? Säger du nej ändras ingenting för mig, men du däremot kommer tänka på det här ögonblicket senare, möjligtvis långt senare, och du kommer undra om du valde rätt. Du kommer inte känna ånger, det kan du inte. Du kommer heller inte analysera detta närmre än just att det flimrar förbi som en fråga som lämnats olöst. Det är den tanken som kommer att gnaga dig, att du tänker på det alls.
-Inte illa, inte illa alls Mortimer. Jag ska bli din läromästare från och med nu. Lektion nummer ett blir att betala för notan.
-Det skulle aldrig falla mig in att uppmuntra denna urusla service med ett enda öre, notan är redan betald i och med den strålglans vi med vår närvaro tillfälligt skänkt denna bar.
-Utmärkt, du lär dig snabbt. Vi ger oss av genast.
-Efter dig.
-Då så, glöm nu inte att.. ..hmm.....
-Något som gnager dig?
-Din mustasch sitter i en uppenbart brantare vinkel än när vi kom. Vid närmare eftertanke satt den upp och ner när vi först möttes, har jag blivit akterseglad av en billig mansimitatör?
-Jag är inte förvånad över denna misstänksamhet, dåligt blandade drinkar har ofta den effekten. Jag kan dock försäkra dig om att vinkeln på min mustasch har hållit sig densamma sedan den ankom.
-Nå låt gå, nu har det blivit hög tid att lämna den här staden åt sitt eget öde. Packa lätt, vi ger oss av efter skymningen.
-Bra, då hinner jag putsa mina tävlingspipor.
Jag kunde inte låta bli att fatta ett visst tycke för den unge mannen, kanske skulle vi båda kunna gynnas av den resa vi hade framför oss. Misstänksamheten återkom för en minut, men vad skulle han vinna på att ljuga om sin identitet? Efter mörkrets fall kom han på en granitgrå Brumby med frustande ögon. Hans grace med vilken han styrde hästen föreföll tilldragande, det var något övergripande gentilt i varje rörelse.
Den här resan bär på överraskningar, det återstod att se hur de gestaltar sig. Med mina känslor omtumlade gav vi oss av österut för att aldrig synas i denna del av landet igen.
-Jaså? Och vad skulle ett murmeldjur göra på min haka?
