Jag befann mig ännu en sen tisdagseftermiddag spelandes canasta vid det gustavianska spelbordet. Motspelaren var i vanlig ordning den tama jaktfalken som vid det här laget hade sina fågelbryn försatta i djupa veck efter ett drag av mig som föll sig till synes omöjligt att trumfa; falken byggde snabbt och säkert upp till en röd canasta men blev aningen för vild i sin blinda jakt efter den åtråvärda potten och lika snabbt som kortets trippla lager av påstruken kartongs inneboende stabilitet tillät låg min vilda tvåa överst och låste därmed effektivt högen.
Mitt lugn hade enbart överträffats av min vidsynthet som visade sig vara en handfull snäpp vassare än falkens. Detta vill inte säga lite då falken som art välsignats med ypperligt god syn i genetikens nyckfulla lotteri. Detta behöver dock inte gälla alla områden, i synnerhet hasard med dess ständiga riskkalkylering finner falkar vara mödosamt för sinnet och efter den ödesdigra missräkningen avgjorde jag partiet lika slutgiltigt som galant vilket gav upphov till ett frustrerat vrål från falken som verkade penetrera alla sinnen som en istapp ilandes genom vinternattens frusna mörker ner ens kapuschong.
-Dina röstresurser hjälper dig inte denna gång, falk.
-Skriiiiii!!
-Lägg band på dig yngling.
-Skriiiiiiiiii??
-Ett parti till? Jag roas av det enstaka hasardspelet lika mycket som gement folk, ja det kan hända att jag rent av finner ett lite större nöje än dig min gode falk, men att göra detta till ett kladdigt manér hyser jag inga intressen för. Ofta har jag sett genom fingrarna med dina vanskliga upptåg då jag anser din sociala tafatthet vara tämligen näpen men nu är tålamodet tappat!
Mitt lugn hade enbart överträffats av min vidsynthet som visade sig vara en handfull snäpp vassare än falkens. Detta vill inte säga lite då falken som art välsignats med ypperligt god syn i genetikens nyckfulla lotteri. Detta behöver dock inte gälla alla områden, i synnerhet hasard med dess ständiga riskkalkylering finner falkar vara mödosamt för sinnet och efter den ödesdigra missräkningen avgjorde jag partiet lika slutgiltigt som galant vilket gav upphov till ett frustrerat vrål från falken som verkade penetrera alla sinnen som en istapp ilandes genom vinternattens frusna mörker ner ens kapuschong.
 |
| Vadbefalls, äss i handsken?? |
-Dina röstresurser hjälper dig inte denna gång, falk.
-Skriiiiii!!
-Lägg band på dig yngling.
-Skriiiiiiiiii??
-Ett parti till? Jag roas av det enstaka hasardspelet lika mycket som gement folk, ja det kan hända att jag rent av finner ett lite större nöje än dig min gode falk, men att göra detta till ett kladdigt manér hyser jag inga intressen för. Ofta har jag sett genom fingrarna med dina vanskliga upptåg då jag anser din sociala tafatthet vara tämligen näpen men nu är tålamodet tappat!
Jag reste mig upp på ett allt igenom beräknat sätt, perfekt tyngdpunktsfördelning genom hela rörelsen och den genomfördes ej för snabbt.
Med tjurstarka klättrarnypor grep jag beslutsamt tag i två av borddukens hörn. Det tunisiska siden duken mästerligt vävts av glänste till i den falnande sensommarsolen och återvände sedan till den jadegröna matthet den ägt allt sedan den färdigställdes medan en pust av fikonträdens milda sötma virvlade in i rummet genom de moriska fönstren som på glänt skänkte välkomna förfriskningar till det bistra humöret som etsats fast i mitt ansikte. Mildrad något av tanken på en värld utan den krånglande och uppenbarligen feljusterade falken lättades greppet, men låg snabbt fast igen efter insikten om att en tillrättavisning, en gång påbörjad men ej avslutad, var till ingen nytta.
Luften stod med ens still och falken andades tungt, näbben gav ifrån sig små väsanden.
Skulle det verkligen te sig så, att denna förfrågan om revansch skulle explodera rakt ut i luften och sprida korten som de snöflingor som skulle täcka allt i den tysta staden om bara några korta månader? Den hos falken gnagande tanken fick inte tillfälle att utveckla sig till en fullfjädrad (tackar) oro.
Med spänsten hos tjugo tryckfjädrar (tack så mycket) rycktes duken av bordet med en snärt som verkade klyva luften itu och fick blicken hos den annars så samlade fågeln att flacka. Han flög snabbt mot en obestämd destination i rummet som förhoppningsvis kunde skänka lä från detta plötsliga uppbrott i eftermiddagen. Det var redan för sent, duken sjöng genom rummet helt obrydd om luft och hinder, hastigheten lämnade kanterna fransiga och utmattade.
Falken gav ifrån sig ännu ett skri, denna gång i ren frustration och ängslan riktad ut mot staden utanför men till ingen speciell. Igen flydde alla spår av ljud, denna gång var tystnaden fylligare och kröp som giftgas in i spelrummets minsta skrymslen.
 |
| Bara lilla jag på genomresa ja hej hej |
Falken uppbragte inte mod att röra sig förrän minuterna som gått kunde räknas i tiotal och då med en försiktig gång i närheten av tändstickshumidoren, där stickorna i diafasvässat sandelträ hölls i sin ideala fuktighet ständigt övervakad av humidorens alla bronsmätare.
Vingarna antog han vara i god form men vågade inte bekräfta sin teori i rädsla för att röja sin position som naturligtvis var väl synlig för min vakande blick långt innan. När det mesta av det algeriska dammet hade lagt sig tillrätta där det passade blickade flygfät betryggande runt i rummet efter den till synes försvunna Blaze Longhorn. Han tittade mot spelbordet där han kommit så nära att vinna bara en obetydligt kort stund tidigare och fick se något han i sitt korta liv aldrig skulle komma att glömma.
Då de små ögonen öppnades med en skräckblandad nyfikenhet över huruvida livhanken var i fortsatt behåll blev bestörtelsen om möjligt mer total än vid den tidigare flykten från det imminenta kaosutbrottet; rummet var i ett skick som exakt motsvarade minnet av det från tiden innan ögonlocken stängdes. Inte en pinal verkade ha bytt sin plats mot en ny och chansartad, allt var ordnat med den svala precision som alltid slog en då man blickade ut över en del av Casbah Longhornius, oavsett om man vilade ögonen på bibliotekets pergamentmontrar eller kapplöpningsbanans juvelbeströdda läktare.
I efterdyningarna av dukens hastiga försvinnande sjönk lufttrycket i huset som följd av snärten som verkade ha överraskat själva atmosfären, däri låg den enda förändringen falken kunde förnimma; en hetsig cirkulation av damm importerat från trädgårdens röda sandgångar av den plötsliga tryckfallet i rummet.
Där stod jag, Blaze Longhorn, hållningen vinkelrät mot det bonade marmorgolvet i en pose fastgjuten som hade den varit huggen i Fresisk eternit. I mina slanka händer höll jag duken från Ghar al Milh, i nyskick så till den grad att även den blindaste av lokala vävare hade känt igen sitt eget hantverk enkom på den rena sidendoften som förutom sin lågmälda men skarpa ton av rökig lampolja och salt fisk nordafrikanskt siden alltid har även besitter en upplevelse av den kustnära buskvegetationen som väveriernas luft alltid låg marinerad i. Inom kort efter att duken lämnar väveriet mattas dock doften av och ersätts med den nya ägarens alla laster, hemligheter och böjelser men så icke här, i spelrummets hermetiskt tillslutna milieu kunde den som var påbjuden få spännas på sinnesbågen och låta upplevelsens pilar penetrera sina flimrande hår i dofternas regnskog.
All denna fragrans gick falken om intet på grund av hans fysiska tillkortakommanden, inte för att han var en falk då de ju har ett alldeles utmärkt luktsinne, nej denna depravans berodde på falkens faiblesse för Cortez-cigariller vars fuktigt besuttna vaniljtoner dövade falkens känslighet och dessa var tvungna att rotborstas rätt ur näbbgöken på honom innan han tilläts inträde till spelrummet vilket också tenderade att göra honom en smula snuvig.
 |
| -Skriiii*host*iiiii*harumph*iii*krax*iii |
Mina nypor kunde ha befäst säkringslina till ett sherpaläger i nepalesisk kuling men höll istället duken fast och tryggt som ett rättvisans segel med vilket jag nu fördes med raska knop genom den spridda arkipelag falken kallade ego. De få grund som inte stod på mitt sjökort stod knappast på falkens heller, det var tydligt att han varje sekund lärde sig saker om sitt eget resonerande som repade hans sjöpinade jolle bortom både hopp och vilja till räddning.
Mitt vältränade och med mästerlig hand beskodda skrov gled över de små parenteserna som en bärplansbåt i krabb sjö vilket ytterligare förstärkte den sjunkande blicken falken hade börjat strö omkring sig som om blickar plötsligt hade blivit gratis.
-Skr.. ..iiii..?
-Det är dina ord, inte mina.
-Skrii?!
-Som du vill, en mälning vid din egen klo, men din korg kommer aldrig fyllas mer, falk.
-Skri.
Med en darrande stämma men en aktansvärd beslutsamhet gick falken fram till balkongen där rankor av mogen Alicante Bouschet drog som spunnet socker mellan de i morisk sirl smidda järnen i räcket och den utskjutande baldakinen med sina pärlband av millefiori mellan de djupkarvade ribborna av zebraträ, tog in den dova ökenluften en sista gång mellan druvornas raster och hoppade mot den avlägsna gatans eviga tystnad. Ett enda bestämt vingslag hade styrt kursen bort mot en okänd men ändå säker framtid men vi visste båda att det var sista gången vingarna kände sciroccon bland fjädrarna.
Själv gick jag med ens och bokade tvättid, mangel är inget jag håller mig med privat.
/Blaze "Wings" Longhorn
