-Nej nej nej, det ska bara vara ett stänk Angostura Bitter i en Manhattan! Kallar ni det här saloon?
Jag träffar mannen de kallar Memphis Slim en sen eftermiddag utanför
en igenbommad bar i utkanten av den lilla hålan Old Hachita, placerat
mitt i New Mexicos öken.
-Det är dig de kallar Memphis Slim.
Att fråga honom huruvida han var Slim hade varit en skymf mot mina prisvinnande
detektiv-kunskaper och det hade även blottat min strupe för angrepp.
Blues-musiker, liksom vargar, känner av osäkerhet direkt.
Därför, i brist på osäkerhet från min sida, gick jag ut hårt.
Det var trots allt hans jaktmarker, inte mina.
-Det är jag, vem är du och vad vill du mig.
Inte för en sekund höjde han blicken.
-Mitt namn är Blaze Longhorn, jag känner dig väl.
-Vi har aldrig träffats.
-Jag har träffat många som du, jag vet allt om dig.
-Hm.
Han visade mindre intresse för mig än en stockholms-bartender visar för en
skrynklig tjuga. I mitten av ett saltat delta-lick slutade han tvärt och
la ifrån sig gitarren. Jag följde med honom ett par hundra meter bort
till en förfallen gammal träkyrka där han hängde av sig den dammiga kavajen
och gick in.
-Det har inte kommit någon hit på 20 år snart.
En förundrad blick var överflödig.
Hans uttalande var inget konstigt då staden hade åldrats lika värdigt som
ett lik som får ligga i den brännande solen. I säkert 10 meningar till förklarade
han med monoton stämma hur staden hade gått från blomstrande gruvstad
till denna avkrok där även den mest luttrade eremit skulle ringa
0939 200 3000 för att bota ensamheten.
Eller jag antar att det var det han pratade om, då jag prompt hade bestämt
mig för att inte lyssna på ett ord av vad han hade att säga, det var fel tidpunkt.
Istället lät jag tankarna vandra förföriskt mellan mina år som smugglarkung
i Sydamerika och vilket skinn jag skulle använda till mitt nästa par boots.
-Struts. Ja det blir nog bra, frågan är var man jagar struts såhär dags..
Jag märkte hur högt jag tänkte, men gjorde Memphis Slim det?
-Vad sa du?
Som jag trodde, han hade tjuvlyssnat.
Jag träffar mannen de kallar Memphis Slim en sen eftermiddag utanför
en igenbommad bar i utkanten av den lilla hålan Old Hachita, placerat
mitt i New Mexicos öken.
-Det är dig de kallar Memphis Slim.
Att fråga honom huruvida han var Slim hade varit en skymf mot mina prisvinnande
detektiv-kunskaper och det hade även blottat min strupe för angrepp.
Blues-musiker, liksom vargar, känner av osäkerhet direkt.
Därför, i brist på osäkerhet från min sida, gick jag ut hårt.
Det var trots allt hans jaktmarker, inte mina.
-Det är jag, vem är du och vad vill du mig.
Inte för en sekund höjde han blicken.
-Mitt namn är Blaze Longhorn, jag känner dig väl.
-Vi har aldrig träffats.
-Jag har träffat många som du, jag vet allt om dig.
-Hm.
Han visade mindre intresse för mig än en stockholms-bartender visar för en
skrynklig tjuga. I mitten av ett saltat delta-lick slutade han tvärt och
la ifrån sig gitarren. Jag följde med honom ett par hundra meter bort
till en förfallen gammal träkyrka där han hängde av sig den dammiga kavajen
och gick in.
-Det har inte kommit någon hit på 20 år snart.
En förundrad blick var överflödig.
Hans uttalande var inget konstigt då staden hade åldrats lika värdigt som
ett lik som får ligga i den brännande solen. I säkert 10 meningar till förklarade
han med monoton stämma hur staden hade gått från blomstrande gruvstad
till denna avkrok där även den mest luttrade eremit skulle ringa
0939 200 3000 för att bota ensamheten.
Eller jag antar att det var det han pratade om, då jag prompt hade bestämt
mig för att inte lyssna på ett ord av vad han hade att säga, det var fel tidpunkt.
Istället lät jag tankarna vandra förföriskt mellan mina år som smugglarkung
i Sydamerika och vilket skinn jag skulle använda till mitt nästa par boots.
-Struts. Ja det blir nog bra, frågan är var man jagar struts såhär dags..
Jag märkte hur högt jag tänkte, men gjorde Memphis Slim det?
-Vad sa du?
Som jag trodde, han hade tjuvlyssnat.
Det här skulle bli slutet för en av oss.
Plink plonk twang. Hur går Flottarkärlek nu igen?
I ljuset av denna nya upptäckt blev min olust alltmer påtaglig.
Utan att avskräckas följde jag med honom "hem" till hans hus som bestod av
inte mindre än tre väggar och ett skynke av gamla kaffeburkar.
Han erbjöd mig kaffe på fat och jag tänkte att nu är tidpunkten att demaskera
Han erbjöd mig kaffe på fat och jag tänkte att nu är tidpunkten att demaskera
denna charad den absolut rätta.
-Nu räcker det, Slim! Tro inte att jag inte vet vad du sysslar med.
-Det vet jag också, jag spelar blues.
-Så du vill alltså vara spexig mot mig, The Blaze? So be it!
Min revolver var framme innan jag tänkte tanken, mina reflexer så
välslipade att en vanlig man skulle ha skurit sig på dem.
Han satt lugnt kvar på pallen, men sa nu med en tydligt irriterad ton:
-Vi vill inte ha utbölingar som du här.
-Vilka må då vi vara? Du och din mentala ostabilitet?
Han hade nu sin pistol framme, det oroade mig lika mycket som om han
hade dragit fram en morot och riktat den mot sig själv.
-En sak till herr Slim, jag hör hemma överallt. Jag är vad man kallar
världsmedborgare, internationalist, en kosmopolit helt enkelt. Du däremot,
du hör inte hemma vid Blaze och måste därför härifrån illa kvickt.
Tiden rinner ut Memphis. Ditt drag.
En öronbedövande smäll hördes när hans Webley-revolver gick av åt mitt håll.
-Det vet jag också, jag spelar blues.
-Så du vill alltså vara spexig mot mig, The Blaze? So be it!
Min revolver var framme innan jag tänkte tanken, mina reflexer så
välslipade att en vanlig man skulle ha skurit sig på dem.
Han satt lugnt kvar på pallen, men sa nu med en tydligt irriterad ton:
-Vi vill inte ha utbölingar som du här.
-Vilka må då vi vara? Du och din mentala ostabilitet?
Han hade nu sin pistol framme, det oroade mig lika mycket som om han
hade dragit fram en morot och riktat den mot sig själv.
-En sak till herr Slim, jag hör hemma överallt. Jag är vad man kallar
världsmedborgare, internationalist, en kosmopolit helt enkelt. Du däremot,
du hör inte hemma vid Blaze och måste därför härifrån illa kvickt.
Tiden rinner ut Memphis. Ditt drag.
En öronbedövande smäll hördes när hans Webley-revolver gick av åt mitt håll.
Försten till 10 vinner och man får inte sikta mot ansiktet.
Jag fäktade bort kulan lika lättvindigt som man borstar av damm från rocken.
-Alea iacta est, Memphis.
-Va?
-Hmph det är p.g.a. sådant som du är en smutspelle och jag är en internationellt
hyllad journalist och egensinnig affärsmagnat.
Som en vessla ålade han sig snabbt bakom hans veranda som han byggt av småsten.
Jag ställde mig 50 meter bort där jag tog ut alla kulor i mitt magasin utom en
och satte tillbaka revolvern i hölstret.
-Fritt skottfält Memphis, ge mig det bästa du har.
Även från detta avstånd kunde jag se att hans hand började vibrera en aning.
Tydligt uppskrämd av min titanium-solida framtoning lät jag honom
tömma magasinet;
Svisch, swoosch, piiaong, kablam, nefertiti!
Fem kulor i rask takt, ingen närmre än att jag blev påmind av en gäspning att
jag faktiskt inte hade tagit siesta än, något som borde åtgärdas omedelbart.
Efter att detta var avklarat, naturligtvis.
-Är du klar, eller ska jag vänta ett tag till?
-Du kan inte rå på mig, jag är Memphis Slim, legendaren!
-Det har du visserligen rätt i.
Jag började långsamt gå därifrån på den gropiga vägen.
-Ha, inget stoppar mig, jag är kungen av delta-blues!
-Du glömmer en sak Mr. Memphis Slim.
-?
-Jag lyssnar inte på delta-blues.
Utan så mycket som en glimt bakåt avfyrades min Smith & Wesson och det dova
ljudet av en perfekt träff var lika karakteristiskt som smällen när den gick av.
ljudet av en perfekt träff var lika karakteristiskt som smällen när den gick av.
-Jag gjorde dig en tjänst Memphis, nu har du verkligen nåt att vara blue över..
Med släpande steg rörde jag upp dammet på väg från Old Hachita.
Vote Blaze Touch Face
/Blaze "If it ain't dead I'll fix 'er up" Longhorn
